header

2014 March 7 - Känslor och sexarbete

I denna blogg kommer jag att nämna en positiv infallsvinkel till att förstå sexarbete i termer av ”emotional labour” och ”känslomässig intelligens”, och hur några av dessa teorier kan vara användbara som självförståelse för sexarbetare.
Denna blogg kan också läsas som bakgrundsförståelse till en del av innehållet i mina följande bloggar Skapa känslor 1-3.

Som jag skrev i den föregående bloggen, så verkar det på något sätt som att de flesta existerande guider och handböcker för escorter och sexarbetare liksom utgår från att de sexuella och känslomässiga aspekterna med yrket är något privat för varje tjej att helt själv komma underfund med. Eller som om detta skulle vara en icke-fråga.

Men jag vågar påstå att det faktiskt är nödvändigt att medvetet jobba med sina egna känslor och sin egen sexualitet för att bli kompetent med sexarbete. Man behöver utvecklas på den personliga nivån, både känslomässigt och sexuellt, för att hantera jobbet bra.
Detta är både nödvändigt för att:
1) Skydda sig själv från stress och trauma.
2) Vara kapabel att göra ett bra jobb vad gäller ens klienters känslomässiga och sexuella behov.

Och jag tror inte att detta ”inre arbete för sexarbete” måste vara något unikt individuellt och privat, som nödvändigtvis måste vara något för alla att komma underfund med helt själva. Människor är unika individer, men på många sätt så fungerar vi faktiskt ganska lika.

Inom socialpsykologi så finns det ett forskningsfält för ”emotional labour”, som studerar hur känslor används för att utföra olika arbetsuppgifter.
Mycket av denna forskning är dock ganska deprimerande läsning, med fokus på hur personal inom tjänstesektorn blir förfrämligade för sig själva, drabbas av utbrändhet och disassociation, blir avpersonifierade och exploaterade. Men en del av de teoretiska modellerna för hur folk hanterar, organiserar och skapar sina känslor är intressanta.

Sedan hittade jag till en artikel om hur personer med ledarskapsjobb också utövar känslomässigt arbete, men utan att bli negativt påverkade på samma sätt som mer underordnad tjänstepersonal blir.
Och då blev mycket mer av teorin kring ”emotional labour” begripligt för mig som tillämpbart på den typ av sexarbete som jag känner till.

Så för sexarbetare där ute, som kanske är intresserade i en mer intellektuell förståelse för hur man kan använda känslor för att utföra professionella arbetsuppgifter, så kan jag verkligen rekommendera denna artikel:
“Leading with Emotional Labour” av Ronald H. Humprey, Jeffrey M. Pollack och Thomas Hawver.
Den var ursprungligen publicerad i Journal of Mangerial Psychology, Vol. 23, No. 2, 2008. Men du kan också läsa den här online som en gratis pdf http://www.researchgate.net/publication/233733851_Leading_with_emotional_labor .
(Och du behöver inte signa up för att komma åt den, bara klicka bort pop-up fönstret som föreslår det och klicka på full-text ikonen längre ned till höger på sidan.)

Det är en välskriven artikel på blott 18 sidor, men den täcker kort de grundläggande koncepten (från Arlie Hochschild) inom fältet ”emotional labour”. Och den förklarar varför personer, som ledare, som är bemäktigade med ”autonomy” och ”position power” tenderar att klara sig känslomässigt bra med att utföra känslomässigt arbete. (Till och med uppleva ”an increased sense of wellbeing and fulfillment”.)
Artikeln kommer fram till att ledares känslomässiga arbete ”differ in significant ways” från det känslomässiga arbete som utförs av underordnade.

Jag tror att detta också gäller för sexarbetare som jobbar på en nivå där de har autonomi och positionell makt över klienterna, via att kunna sätta sina egna villkor och ha råd att avvisa klienter som de inte gillar.
Samt, vilket är viktigt, inte behöver jobba över sin kapacitet (inte för mycket jobb) eller över sin kompetens (inte arbetsuppgifter som man inte kan identifiera sig med).
För precis som att artikeln kommer fram till att också ledare kan drabbas av stress och frustration om jobbkraven är över deras kapacitet eller kompetens, så gäller även detta för sexarbetare. (Och för alla människor i alla typer av jobb.)

Jag har till och med tänkt på att en del av innebörden i den där artikeln, eller från liknande forskning, skulle kunna hjälpa till att överbrygga den klyfta av bristande förståelse i kontroversen mellan folk som är positiva till sexarbete och de som är negativa till det.
Genom att bättre förklara varför sexarbetare i utsatta positioner tenderar att lida av psykologisk stress och trauma, medan sexarbetare med bättre sociala resurser tenderar att trivas bra med sitt arbete.

Jag tror också att en del av slutsatserna i artikeln, angående de skyddande faktorerna med att ha autonomi och positionell makt, kan visa på varför det är viktigt att sexarbetare själva tar sitt jobb seriöst och strävar efter att utveckla sin kompetens.
För att vara bra på det man gör (både med den känslomässiga servicen och med själva det kroppsliga hantverket) är det som gör en populär som sexarbetare. Vilket i sin tur är det som gör en förmögen till att uppnå autonomin och den positionella makten att kunna välja de trevliga klienterna (och ha råd att neka de som inte är så trevliga).

Det hela går dock lite i en cirkel; för det är som om man måste ha autonomi, positionell makt och kompetens för att kunna jobba under gynnsamma omständigheter – men man måste liksom redan ha de gynnsamma omständigheterna för att kunna ha autonomi, positionell makt och utveckla kompetens.
Jag gissar att det är därför som de ”med tur”, tjejerna som redan har bra sociala resurser, också tenderar att klara sig bra som sexarbetare – medan de tjejer som startar upp från dåliga sociala omständigheter också tenderar att drabbas av många problem som sexarbetare.

Men vad om det finns sätt att jobba sig uppåt?
Sätt att bli ”empowered” genom att bli mer medveten, via att lära sig känslomässig intelligens för att kunna lära sig smarta sätt att känslomässigt jobba med sig själv samt bättre metoder för att känslomässigt jobba med klienterna?
Att därigenom utveckla kompetensen som skulle leda till autonomin och den positionella makten att välja och neka klienter?

Det är inte så att det är ”helt bra eller helt dåligt” för de flesta sexarbetare där ute. Det finns många gråzoner, bättre tider och sämre tider som kommer och går.
Också för tjejer som klarar sig relativt bra så finns det sätt att förbättra sitt arbete till att klara sig ännu bättre (som jag själv har upptäckt under min karriär). På samma sätt så måste det finnas sätt för tjejer som klarar sig relativt dåligt, för att kunna möjliggöra det för dem att komma till en nivå där de klarar sig relativt bra.

Detta leder mig till temat med känslomässig intelligens. Det är ett forskningsfält vars fokus är mer av en psykologisk förståelse för hur människor inom sig själva lär sig att känslomässigt utvecklas för att fungera bättre i sina liv.
Detta perspektiv visar på att känslor inte är något fixerat och automatiskt, och att känslor heller inte är något som blott avgörs av sociala faktorer utanför individen. Utan att känslor är något formbart som vi medvetet kan lär oss att hantera och regulera, samt omforma och skapa inom oss själva. Och att vi lär oss känslor via att härma andra personer, samt genom interaktion med andra människor.

Jag kan rekommendera Känslans intelligens: om att utveckla vår emotionella kapacitet för ett tryggare och mänskligare samhälle av Daniel Goleman. (Du kan köpa den här http://www.bokus.com/bok/9789146173229/kanslans-intelligens-om-att-utveckla-var-emotionella-kapacitet-for-ett-tryggare-och-manskligare-samhalle/ ).
Teorin drunknar liksom lite i alla exempel, så att få syn på de faktiska modellerna som författaren vill förmedla kan vara lite irriterande, men boken är välskriven och underhållande att läsa.

Jag tror att mycket av teorin för känslomässig intelligens är mycket relevant för sexarbete. Både vad gäller att hantera egna känslor, med att lära sig att mogna och utveckla kompetens i den professionella rollen, och för hur man via empatisk interaktion skapar goda klientrelationer.

Det kanske är lite väl anspråksfullt av mig, men jag tror också att några av teorierna från ”emotional labour” och känslomässig intelligens kan användas som metateori för att bättre förstå lite av vad jag skriver om i mina följande bloggar Skapa känslor 1-3. I synnerhet vad gäller vad en del av det pseudovetenskapliga NLP (neuro lingvistisk programmering) egentligen handlar om när det tillämpas praktiskt.

Jag kommer dock inte att referera tillbaka till något med emotional labour och känslomässig intelligens i dessa bloggar, på grund av att jag inte anser att dessa teorier är riktigt praktiskt tillämpbar i ett ”hur gör man” perspektiv. I dessa bloggar försöker jag att endast referera till läsmaterial som jag tror att andra sexarbetare faktiskt kan ha praktisk nytta med att använda sig av.

Hur som helst, mitt syfte med bloggarna Skapa känslor är att visa hur jag tänker och vad jag gör, vad gäller att jobba med mig själv känslomässigt och sexuellt för att kunna vara duktig på mitt sexarbete. I den sista av dessa bloggar skriver jag också lite om vad jag vet att andra sexarbetare gör i enlighet med att känslomässigt förbereda sig inför utföra känslomässigt arbete.
Jag hoppas att något av detta kanske kan vara till nytta för andra sexarbetare som också vill jobba med sig själva och utveckla sin kompetens.

 

2014 March 6 - Intro till Guiden

I denna blogg kommer jag att ge en introduktion till de följande bloggar som utgör min guide för escorter och sexarbetare, samt förklara dess syfte som en praktisk handbok angående hur man kan jobba både ”i sinnet och i sängen”. Jag ger även några tips på länkar till andra guider samt boktips.

Det har tagit sin tid med mitt projekt för att skriva en guide om sexarbete. Men jag tror verkligen att det finns ett stort behov för mer praktiskt tillämpbara råd och tips om själva hantverket med sexarbete – nämligen vad man rent faktiskt gör ”i sinnet och i sängen”.

Det finns redan flera handböcker om sexarbete, men de fokuserar mestadels på sexuell hälsa, säkerhet, marknadsföring, förhandla med klienter och liknande teman. De går sällan in på den detaljerade kroppsliga nivån av vad man gör tillsammans med klienten vad gäller sextekniker.

Och om de går in på aspekterna med känslor och sexualitet, så handlar det mestadels om att ”hålla gränser”; separera det professionella från det privata, och dylikt. De ger dock inte några användbara råd för hur man faktiskt kan jobba med sig själv för att utveckla känslomässig kompetens till att fungera sexuellt väl i yrkesrollen med sexarbete.

Det råder alltså en konstig tystnad om hur man känslomässigt kan jobba med sig själv för att utveckla sin egen sexualitet i själva den yrkesmässiga praktiken – vad man faktiskt kan göra med ”sinnet”.

Och det råder en ännu konstigare tystnad om de tekniska detaljerna i själva den kroppsliga praktiken, vad gäller klienter med sexuella problem och professionella omständigheter som skiljer sig från privat sex – vad man faktiskt kan göra i ”sängen”.

Mitt upplägg för att skriva dessa bloggar kommer att börja med de inre känslomässiga aspekterna vad gäller att jobba med sin egen sexualitet och sitt eget känsloliv, och därifrån kommer jag att ta mig vidare till de yttre kroppsliga aspekterna av att praktiskt och tekniskt jobba med sexuell service och sextekniker.

Mitt syfte med denna guide är inte politiskt som sådant, utan att helt enkelt överföra användbar kunskap till andra sexarbetare. Men jag tror att denna guide kan komma att få mycket kritik för att presentera sexarbete i ett allt för positivt ljus.

Men som jag ser det, så är det huvudsakliga problemet för sexarbetare att många internaliserar en destruktiv uppfattning om prostitution, och sedan fungerar detta som en slags självuppfyllande profetia och en väg ner i misären, så att säga. Och lidandet orsakat av skam och social stigmatisering kan heller inte ignoreras.

- För att motverka detta, så menar jag att det är viktigt att visa på ett annat perspektiv, att det är möjligt att uppnå personligt aktörskap, påverka omständigheterna i sin omgivning, och jobba sig uppåt, också inom sexarbete.

Dock, jag är väl medveten om att detta kan vara svårt för många sexarbetare, om de har dåliga personliga och sociala resurser till att börja med. Men man kan komma mycket långt här i världen bara med positivt tänkande och lite hopp!

Jag är också väl medveten om att många sexarbetare förmodligen inte har kapacitet att läsa eller förstå mina texter. Jag får hela tiden emails med ”rop på hjälp” från andra sexarbetare från diverse olika länder, och en del av dessa emails är skrivna på ett mycket dåligt språk, som ger tecken av att avsändarna inte har mycket utbildning eller överhuvudtaget mycket övning i att läsa och skriva (i alla fall inte på engelska eller svenska).

Därför hoppas jag också att en del yrkeskunniga inom socialt arbete och sjukvård kan hitta till denna guide. Och att de också förhoppningsvis kan plocka ut i alla fall lite användbar kunskap från den, i perspektiv av att jobba med harm reduction. Då många av de mindre lyckligt lottade sexarbetare som de kan tänkas komma i kontakt med förmodligen inte är i stånd att läsa denna guide själva.

Så jag hoppas verkligen inte att denna guide kommer att ge så mycket av ett intryck av att skönmåla sexarbete att den blir helt diskrediterad. Mitt huvudsakliga syfte att praktiskt hjälpa andra sexarbetare, inte att aktivt delta i den politiska kontroversen om sexarbete.

Om jag får tid för det kommer jag kanske senare också att skriva lite om praktiska saker vad gäller hur man kan ta bra escortbilder, vad man kan tänka på för att hantera pengar klokt, hur man marknadsför sig själv, och så vidare.
Men det kan hända att detta dröjer ett tag, och först kommer i en ”andra veva” med bloggar, om ett år eller så. Eller så kanske det inte alls blir av, om jag nu ska vara realistisk angående hur mycket tid och energi jag har att lägga på detta.

I slutet av denna ”första veva” med bloggar kommer jag dock också att klämma in en blogg om grundläggande säkerhetstänk (medvetet lagd sist i denna serie av bloggar, då bloggar ju läses i den turordningen) just för att detta ändå nog är det viktigaste, vad gäller nya tjejer i branschen.
Men som sagt, det finns faktiskt redan andra bra guider där ute som behandlar de sakerna.

För Sverige är http://workinggirlsdictionary.weebly.com/ en mycket användbar website, i synnerhet vad gäller hur man kan klara att betala skatt,  och hur man kan hantera diskretion och personliga relationer. Och är du helt ny på sexarbete, så ska den svenska http://sakerhetsguide.blogspot.se naturligtvis heller inte ignoreras.

Jag kan också rekommendera http://saafe.info som en bra källa med praktiskt information, vad gäller säkerhet, marknadsföring, hantera bokningar och så vidare.
Den är huvudsakligen skriven av escorter baserade i London, så en del av den informationen är också lättare att överföra till Danmark och Sverige, än många andra guider och böcker som kommer från escorter i USA. (I England så är sexarbete som sådant inte olagligt.)

En annan bra site är http://tradesecretsguide.blogspot.se/ . Fast den är av och för amerikanska sexarbetare (trots att websiten har .se domän). Men den har ändå många användbara ”knep och tricks” som är ganska universella för alla sexarbetare.

Jag kan också rekommendera http://theinternetescortshandbook.com , samt de böcker som Amanda Brooks har skrivit (vilka du finner på den hemsidan). Amanda Brooks ger många bra och matnyttiga tips på marknadsföring.
Även om jag tycker att hennes förhållningssätt till att jobba med känslor är för ytligt och bara handlar om detta med att sätta gränser, men ignorerar detta med att jobba med själva innehållet i känslorna yrket. Och hon ger inga tips på sextekniker alls.

Jag kan också rekommendera In Good Company: The Escort’s Guide av Kay Good (du kan köpa den här http://www.amazon.co.uk/In-Good-Company-Escorts-Guide/dp/1904132715 ). Den är också något mer av en “riktig escortguide”, även om den enligt min mening också ger för lite information om sextekniker och överhuvudtaget inte ger sig in på temat med egen sexualitet i den yrkesmässiga praktiken.

Jag är annars lite skeptisk till en del andra böcker där ute, som säljs som guider för escorter. Jag tror att en del av dem i högre grad är skrivna för att sälja en underhållande läsning till civila läsare, mer än att de verkligen har som syfte att vara hjälpfulla för riktiga sexarbetare.

I alla fall, jag har redan gjort så gott som färdiga utkast för en radda bloggar, så i sitt nuvarande skick har min guide denna innehållsförteckning:

Intro till Guiden
Känslor och sexarbete
Skapa känslor 1
Skapa känslor 2
Skapa känslor 3
Skapa sexuellt tema
Sexuell service
Bokningen
Början av sessionen
Professionellt förspel
Tajming med sex
Slutet av sessionen
Socialt umgänge
Vanliga sexuella problem
Tekniker med kondomer
Tekniker med oralsex
Tekniker för samlag
Tekniker för analsex
Interaction under sex
Sätt att arbeta
Säkerhet och sexarbete

Det kan hända att jag kommer att göra om och ändra på detta innehåll, om mitt skrivande fortsätter och jag får fler idéer samt tid att skriva ned dem.

 

2014 March 6 - Blogg år 2014

Jag har till slut kommit tillbaka med bloggandet. Fast det jag kommer att publicera här är förmodligen något som bättre skulle kallas artiklar än bloggar.

Jag har redan över en tid satt ihop utkast för en guide för escorter och sexarbetare, och nu till sist så ska jag sätta igång och publicera det hela här på bloggen.
Jag får fortfarande mycket emails från andra tjejer i branschen, som frågar mig om råd för hur de ska jobba. Och allt för sällan så har jag tid att skriva tillbaka till dem. Istället hoppas jag att denna guide kan bli användbar.

Jag planerar att publicera alla dessa bloggar innan jag nästa gång lägger upp min email på här på hemsidan i mitten av april. För jag är nämligen lite oroad över att annars få för mycket respons. Jag får så dåligt samvete om jag ignorerar att besvara emails men tar mig tid till att skriva nya bloggar. Det känns så arrogant och oartigt gentemot de som skriver till mig.

Problemet är också att jag är rätt dålig på att kunna skriva något som helst enkelt och kortfattat. Så fort jag sätter igång att skriva något så drabbas jag av ett olidligt detaljfokus samt blir överinspirerad. Så både vad gäller bloggar och emails så tenderar det att bli något i stil med ”allt eller inget”.

Det är delvis en orsak till denna långa tystnad här på bloggen. Jag har fasat för vilket enormt åbäke till jobb det skulle kunna tänkas utveckla sig till att bli, om jag väl började på det.
Dessutom finns det alltid emails att besvara innan jag hinner få tid till att blogga. Men så fort jag har besvarat dessa emails så förnyar de sig med svar, vilka i sin tur lockar på nya svar från mig. Och så går tiden och min blogg förblir tyst.

För att undvika att lockas till att bli indragen i excentriskt långa emailskonversationer kommer jag att försöka publicera mina bloggar i så snabb tidsföljd som möjligt, så att de redan är klara och färdiga när folk börjar upptäcka dem. Min ”hit and run” stil för att blogga.
Och jag får åter be om ursäkt i förväg för att jag nog kan tänkas komma att ignorera många emails med feedback.

Det är i alla fall inte så att jag verkligen skriver så snabbt som bloggarna publiceras (även om jag nog skriver snabbare än de flesta). Utan jag har faktiskt redan utkasten mer eller mindre färdiga här i min dator, efter några frenetiska skrivarveckor här i februarimånaden som har varit.
Men naturligtvis, varje gång jag läser igenom bloggarna innan jag publicerar dem, så slutar jag ändå upp med att sitta och ändra detaljer fram och tillbaka. Så det kan vara att det kommer att uppstå en paus på 1-2 veckor i mitten av det hela, om jag efter en vecka hinner tänka över en del saker, och börjar skriva om den senare delen av bloggarna.

Hur som helst, vad som är nytt här för bloggarna i år 2014, är att jag inte kommer att bry mig om att översätta dem till danska, utan bara skriva dem på engelska och svenska. Jag har räknat ut att de flesta danskar ändå kan läsa på svenska eller engelska. I synnerhet sett till att jag inte skriver så enkla texter som det är, så de flesta danskar med kapacitet att läsa mina långa texter är förmodligen också välutbildade nog att klara att läsa dem på engelska.
Och då några år nu har passerat sedan jag bodde i Köpenhamn, så känns min danska lite mossig.

Jag har också funderat på att kanske lägga upp denna guide för escorter och sexarbetare på någon extern blogg, som inte är kopplad till min hemsida eller egna escortverksamhet. Så att folk kan länka till det jag skriver utan att riskera att bryta mot svensk kopplerilag.
Och kanske större text på en vit bakgrund också skulle göra läsningen mer behaglig, än vad bloggen här på min hemsida erbjuder.
Men jag ska se till att få upp alla bloggarna i helt färdigt skick först, så att jag så att säga vet vad jag har att jobba med.

Jag vet inte hur mitt bloggande annars kommer att se ut här för framtiden, efter denna escort guide. Jag fick skära ned min träning radikalt här i februari på grund av ett diskbrott i ryggen. Det är därför jag fick ovanligt mycket tid här hemma om kvällarna, och jag använde den tiden till att slutligen realisera detta skrivarprojekt.

Men så snart som min rygg har läkt så räknar jag med att vara tillbaka i min vanliga rutin, och jag fruktar att min blog nog förmodligen blir rätt tyst igen.
Tills jag blir riktigt gammal och ledbruten, kanske. Jag ser fortfarande inte ut som min ålder, men jag kan känna att jag blir äldre. Jag kan ganska bokstavligt ”känna det i märgen” (eller i alla fall där nära ryggmärgen).

Men annars så lunkar mitt liv på som det ska. Jag planerar att fortsätta som escort för ännu en del år framöver. Men det kommer nog att följa mönstret från de sista åren, med att jag bara är aktiv med nya klienter under somrarna och sedan några veckor nära andra helgdagar under resten av åren.

 

2011 December 31 - Manlig sexualitet

En sak fröken H. påpekade att jag borde skriva om, är mitt omnämnande av manlig sexualitet som lokaliserad i den kvinnliga kroppen, enligt den destruktiva diskursen. (Vilket jag återkommande skriver om i den högra kolumnen av den schematiska sammanställningen på sidan Sexologi, i synnerhet i kapitel 2.)

Jag borde kanske ha skrivit om det tidigare, men jag har nästan blivit så hemmablind inför det att jag glömde att detta kan verka konstigt, och kanske svårt att förstå för läsare. Det är en slutsats jag drog för ett tag sedan.
Det är det enda logiska sätt jag har kommit på att förklara ett antal uppfattningar i samhället, vilka jag fann konstiga.

Man kommer tydligast i kontakt med denna uppfattning av kroppslig verklighet i den traditionella uppfattningen av att kvinnor har ansvar för manlig sexualitet. Det har varit en del av vårt västliga kulturarv, och det är fortfarande väldigt framträdande i mellanösterns kultur.

En återkommande uppfattning är att kvinnligt beteende och kvinnliga kroppar, blott gester eller kroppsdelar som visas, på något sätt orsakar och animerar manligt sexuellt beteende. Att om en man blir upphetsad av en kvinnlig kropp, så uppstår någon slags konstig symbios, där hans sexualitet och hennes kropp på något sätt är en och samma sak.
Som om han upplever sin sexualitet externt från sin egen kropp. Det låter psykotiskt, men jag menar att det är så det förhåller sig.

Det är också det fenomen som ligger bakom uppkomsten av det där twitterflödet ”#prata om det”, som blev så stort i Sverige förra våren.
Det handlade om gråzoner för sexuella övergrepp. Sex som hade gått fel, tjejer som kände sig våldtagna, utsatta för övergrepp eller utnyttjade, genom att inte ha lyckats ha bra kommunikation om huruvida de ville ha sex eller ej. Det handlade om killar som misstog ett nej för ja. Och om tjejer som hade problem med att veta om de egentligen sade ja eller nej.

Hur kan folk bli så förvirrade om sex?
Jag tror att förklaringen handlar om en slags kulturellt orsakad vanföreställning, angående hur rumslig kroppslig verklighet uppfattas.

Och om du tycker att det här låter långsökt, så skulle jag vilja påpeka att spatial desorientering ganska lätt händer oss människor:
Som när man sitter på ett tåg, ser ett annat tåg röra sig, och får en kroppslig sensation av att ens eget tåg kommer i rörelse, tills man upptäcker att det bara var en visuell illusion som påverkade ens spatiala kroppsförnimmelser.
Då vår rumsuppfattning inte är så mycket ett sinne i sig själv, utan ett neurologiskt samarbete mellan flera andra sinnen, kan det spatiala sinnet med rätt enkla medel få vanföreställningar. (Mycket enklare än att vi hallucinerar direkt med uppgiftsspecifika sinnen som syn eller hörsel.)

Genom vårt kulturella arv för hur vi förstår sexualitet, så har män i sådan utsträckning projicerat sitt sexuella begär på den kvinnliga kroppen, att de upplever sin sexuella upphetsning som externt lokaliserad där, i den kvinnliga kroppen.
Därmed så upplever de sin sexualitet och den kvinnliga kroppen som ett och samma ting, oskiljbara, och därmed antas de vilja och önska samma saker.

Och kvinnor har också internaliserat uppfattningen av att deras kroppar är ansvariga för manlig sexualitet, tillhör den manliga sexualiteten, till och med bär på den manliga sexualiteten, i sådan hög grad att de har svårigheter att skilja mellan vad de faktiskt själva vill, och kulturellt påtvingad identifikation med manligt begär av dem.

Detta kanske i sin tur kan förstås utifrån att sexualitet i gamla tider officiellt bara handlade om befruktning. Vilket sker i livmodern.
En mans sexualitet bestod då av hans tillgång till en livmoder att befrukta. Den manliga sexualiteten tog plats i den kvinnliga livmodern. Att ha sexualitet, var för en man att ha fysisk symbios med en kvinnas livmoder.
Och för en kvinna, så var sexualitet att ha en kropp som symbiotiskt blev sexualiserad och använd av mannen. Officiellt så hade hon ingen egen sexualitet, då hon och hennes kropp tillhörde den manliga sexualiteten.

Nuförtiden är ju detta lite utdaterat, då vi använder kondomer och preventivmedel, och sällan har sex för att avla barn. Nu har vi sex för njutning.
Och då blir det ju uppenbart att män har en egen sexualitet, oberoende av kvinnliga kroppar. Och att kvinnor likaledes har en egen oberoende sexualitet, och inte manlig sexualitet malplacerad i sina kroppar.

Men de gamla uppfattningarna verkar leva kvar djupt nere i folks sinnen, i någon utsträckning i alla fall. Feminister talar om att vi sexarbetare säljer våra kroppar, och till och med oss själva, tillsammans med sexuella handlingar.
Och klienter från den destruktiva diskursen uppför sig som om de tror att de är tvungna att anlita våra tjänster för att bli kompletta som män med sexualitet och mandom.
Och som det där twitterflödet ”#prata om det” visade, så har normala människor i samhället tydligen storskaliga kommunikationsproblem när det handlar om sex.

Jag tror dock inte att denna spatiala desorientering, vad gäller manliga sexualitet och kvinnliga kroppar, har att göra med att sexindustrin gör kvinnor till objekt. Omvänt så tror jag att den lever vidare i samhället genom den romantiska föreställningen att sexuell upphetsning förväntas skapa ”magi i luften”.
Som jag skrev i mitt blogg inlägg ”Sex som religion” så vekar sex ha fått något av en religiös status i vår kultur nu för tiden.
Och precis som folk ofta får konstiga ”sensationer” då de tror att de upplever närhet av något gudomligt (förmodligen också en spatial hallucination, den där känslan av någon Helig Ande inne i bröstet), så verkar folk liksom tappa nykter förankring i verkligheten då de befinner sig i sexuella situationer.

Men för oss som jobbar inom den positiva diskursen för prostitution, så är det verkligen uppenbart hur vidskepliga och löjliga dessa föreställningar är, om att sex innebär metafysiskt manligt ägartagande av den kvinnliga kroppen.
Kanske för att vi aldrig har sex i befruktningssyfte. Kanske för att vi har så mycket osentimentalt sex med så många olika partners, att vi liksom får ett mycket nyktert slags metaperspektiv på saker och ting.
Kanske för att vi kan kommunicera väldigt direkt om sex, på ett sätt som normala människor i samhället inte verkar vara kapabla till.

Om man har en bra personkemi med en klient, kan man ibland uppleva en slag somatisk överföring (somatic transference). (Vilket också händer normala icke-sexorienterade massageterapeuter, har jag hört.)
Det är som ett ändrat medvetandetillstånd, förmodligen orsakat av hormonet oxytocin. Det är mycket njutbart, och det kan också ge en känsla av att förlora sin egen kroppsuppfattning. Jag upplever själv ofta detta när jag rör vid en annan persons hud för en längre stund med viss sinnesnärvaro; en känsla av avslappnad extas och en illusion av att nästan smälta samman med min partner.
Det är förmodligen en evolutionärt utvecklad hormonkick, som hjälper oss att vara sociala djur. Så jag skulle tro att det finns en naturlig förklaring till varför människor verkar vara särskilt mottagliga för spatial desorientering när det handlar om sex.

Men att njuta av denna slags somatiska överföring med en klient, är inte det samma som att tro att det sker någon slags verklig fysisk ”andebesättelse” mellan den ena personens sinne och den andra personens kropp.
Somatisk överföring är en intern upplevelse i det individuella sinnet, vilket inte kan animeras externt av andra. Då det är en upplevelse i sinnet, är det antingen en enskild persons upplevelse, eller en sammanfallande och samtidig upplevelse hos två (eller flera) separata personer, liksom fenomenet med gruppsuggestion.

Man kan säga att en upplevelse existerar som en gemensam och ömsesidig social verklighet, om denna upplevelse sammanfaller för bägge parter samtidigt. Men detta följer inte naturlagar, det följer inte orsak-verkan lagbundenhet i den materiella verkligheten.
Det hör hemma i verkligheten av suggestion, häxkraft, religion och metafysik. Vilken bara finns i den utsträckning man väljer att tro på att den finns.
(Som jag också skriver om i kapitel 1 i den schematiska sammanställningen: Orsakad och upplevd sexualitet hos sexarbetaren är ett sammanfallande fenomen, inte något som kan köpas, framtvingas, utvinnas eller exploateras.)

Hur som helst, de trevliga och normala klienterna (från den positiva diskursen) kommer till oss för att få sexuell underhållning. De kommer till oss med sin egen sexualitet, inte för att metafysiskt uppleva eller utvinna den från våra kroppar.

Nog så ofta blir både vi och våra klienter bli sexuellt upphetsade, och delar sexuell njutning, och ibland upplever vi också fenomenet med somatisk överföring som beskrevs ovan. Andra gånger är man som sexarbetare inte så sexuellt involverad, utan det blir mest som lite gymnastik i sängen.
Men oavsett vad, så är liksom uppenbart att bägge parter har sin egen individuella sexualitet. Att varje person har sin egen sexualitet. Också oskulder, vilka jag har mött flera av. I den utsträckning att de har onanerat, så har de redan ett personligt sexuellt kroppsligt språk, med individuella sätt att respondera på stimulation.

Men om man en gång emellanåt råkar ut för en klient från den destruktiva diskuren, så blir det tydligt att vissa män fortfarande har denna slags märkliga traditionella uppfattning, av att de måste få sin sexualitet och manlighet utvunnen från en kvinnas kropp.
Denna slags stackars män verkar ofta känna sig förödmjukade och vreda över att betala för sex. Som om de faktiskt verkligen tror att de på något sätt har en borttappad del av sig själva. En del av dem som är kidnappad och hållen gisslan, där i våra kvinnliga kroppar.

För en upplyst sexarbetare, så är detta liksom löjligt i sin vidskepliga perception av spatial kroppslig verklighet. För oss är det självklart att en man har förmåga till sexualitet och manlighet i sig själv. Det är inget han köper eller tillskansar sig från våra kroppar.
Vettiga personer (och de är majoriteten) betalar för våra tjänster för att det är mer kul att uppleva sexualitet med en partner, än att uppleva det genom onani. Eller för att de bara vill ha lite variation från sin vardagliga partner.
Ungefär som det är trevligare att äta tillsammans, eller spela videospel ihop, än att göra det själv, eller med någon man redan känner intill leda. Konstigare än så är det inte.

Hur som helst, att kvinnor har blivit viktimiserade genom att bli betraktade som objekt för manlig sexualitet är ingen nyhet. Men jag vågar säga att den här gamla traditionella uppfattningen, att manlig sexualitet är lokaliserad i den kvinnliga kroppen, inte är någon kul grej för män heller.
Det får dem att känna sig alienerade från sin egen sexualitet. Det får dem att känna det som om deras sexualitet har stulits från dem. Män är inte så mycket förtryckare, som själva offer för traditionella kulturella strukturer.

Och problemet med radikalfeministerna och de danska socialdemokraterna, som vill kriminalisera våra klienter för att beskydda oss sexarbetare från sexuell exploatering, är att de därigenom vidmakthåller och reproducerar den ”vidskepliga sociala verkligheten av traditionell sexualitet”, som jag har beskrivit ovan.

Det är lika hjärndött som mellanösterns idé att kvinnor måste täcka sina ansikten för att vara beskyddade från män. Så länge som de är tvungna att beskydda sig på det sättet, så vidmakthåller och reproducerar de också en social verklighet, där åsynen av deras ansikten gör dem sårbara. Det är ett beskydd som i sig själv skapar viktimisering.

Det är på precis samma sätt lika hjärndött att feministerna ”häxjagar” oss erotiska hantverkare med beskydd som påtvingar oss viktimisering, då vi faktiskt är de mest upplysta och sexuellt emanciperade kvinnorna i vår tid.

2011 December 30 - Om integritet

Det påstås ofta att vi damer inom den äldsta professionen saknar integritet. Jag menar dock att vi bara har ett annorlunda värdesystem angående vad som är relevant för integritet i den yrkesmässiga situationen (som kort nämnt på sidan Sexologi i ruta 5A, 5B och 3D).
Precis som att gynekologer i sin professionella praktik kan behandla folks intima delar på ett sätt som de inte kan göra utanför jobbet.

Sexarbetare däremot, är inte erkända professionell status i samhället. Och precis som promiskuösa kvinnor anses sakna integritet, så anser man det om oss.

Jag skulle vilja säga att frågan om integritet inte är så mycket av ett problem för oss i jobbet, men att det onekligen kan vara ett problem för oss i förhållande till samhället och den egna identiteten.
Antingen om man är outed som sexarbetare, och därmed måste hantera att andra personer behandlar en som en person utan integritet. Eller om man internaliserar samhällets bild av en själv, såsom en person utan integritet.

För att hantera detta, tror jag att det är bra att börja med att definiera vad integritet handlar om. Jag har gjort noteringar om det för ett tag, och detta är vad jag har kommit fram till:
Integritet är en negerande funktion som används för att definiera och uppleva identitet.
- Identitet verkar handla om bekräftade ting; ”det folk är”.
- Integritet verkar handla om förnekade ting; ”det folk inte är”.
Eller typ: Integritet = ”frihet från att vara något dåligt”.

Och notera här, att jag inte menar att identitet genom att vara bekräftande bara handlar om positiva värden. Det kan också vara bekräftande om negativa värden. Men medan identitet ger vid handa att man ”är något” (något specifikt), handlar integritet mera uteslutande om att ge vid handa att man ”inte är dålig” (ospecifikt).

Man kan skada sin egen identitet som man gör något som definierar en som varandes någon man inte vill vara. Och andra kan kränka ens integritet, om någon med tvång kan få en att internalisera en uppfattning om att vara något man inte vill vara (då förlorar man integritet = friheten från att vara detta dåliga).
Kränkt integritet verkar motsvara förödmjukelse.

Därav allt hemlighetsmakeri och privatliv angående att ha integritet. I praktisk vardaglig mening är integritet baserat på förnekelser, att kunna hålla saker och ting icke-existerande och förnekade. Både vad gäller sin identitet i andras ögon, och vad gäller sin identitet i sina egna ögon.

För mig verkar det också, som om folks idé om vad som har betydelse för integritet, i den vardagliga betydelsen, är en rätt konstig och godtycklig samling sedvänjor, handlingar och symboler. Men många saker som är signifikanta för integritet verkar vara relaterade till kroppen, och diverse till synes triviala ”privata” saker som alla har, är eller gör.

Som att folk till exempel kan uppleva att deras integritet blir kränkt om någon ser dem uträtta sina fysiska behov på en toalett. Tydligen känner de sig då illa berörda av sig själva, för att de måste inse och erkänna att de har dessa kroppsliga funktioner.
Men om ingen ser dem uträtta sina behov på toaletten, så har de det tydligen helt fint med att ha dessa kroppsliga funktioner (genom att de då kan vara i förnekelsen av att ha dem i förhållande till sin sociala identitet.)

Jag trodde först att integritet kanske kunde var att beskriva som en slags ”oskuldsfullhet” i ett barnslig betydelse.
Men det är snarare som att integritet är en bedrägerligt given “oskyldighetsförklaring”, carte blanche, eller en slags hållhake på oss. Ett givet förnekande på synder som aldrig egentligen har begåtts.
Men genom att ovetande acceptera att ta emot detta från vår sociala omgivning, och integrera det i oss själva, går vi också underförstått med på att vi i grund och botten skulle vara dåliga och skyldiga utan det.
Och sedan fungerar det som en säkerhetsströmbrytare som andra kan dra i, om de vill släcka ned oss. Det är en innästlad svaghet i oss, som samhället håller oss i kontroll med.

Det är därför förödmjukelse och mortifikationsprocesser (som de Goffman beskrev) är så användbara för att hjärntvätta folk. Eller i alla fall för att bryta ned dem som personer, så att de inte längre kan fungera eller känna igen sig själva.
Människor är genom socialisering gjorda mottagliga för sådan behandling, genom deras internaliserade koncept av integritet, och dess funktion för att göra dem socialt sårbara.
Det är till och med så effektivt, att vi (som Foucault beskriver) i viss grad utför berövande av integritet på oss själva, genom att relatera till oss själva som dåliga och i avsaknad av integritet, om vi vet med oss att vi har gjort något som samhället fördömer.

Integritet verkar dessutom inte bara handla om ”frihet från att vara något dåligt”. Utan det verkar också vara lite som att ha ”frihet att förneka att vår identitet är konstruerad”.
Förlust av integritet verkar vara som att behöva möta ett skugg-jag i jungiansk betydelse (potentiellt dödligt för hela personan, men hållet på avstånd med förträngningsmekanismer).

Berövande eller kränkning av integritet som en socialt påtvingad förlust av ”förnekelse av skugga”, innebär att våra egna psykologiska förträngningsmekanismer inte kan kämpa mot skuggan, eller assimilera den med försiktighet, då den blir externt påtvingad i stor skala.
När människor upplever denna slags förlust av integritet, så verkar de inte bara behöva inkorporera en liten oönskad detalj av att vara något dåligt i sin identitet. Utan det verkar också liksom hota allt de är, hela strukturen av deras person.

Men på en individuell nivå så är det liksom korkat, för även om vår identitet egentligen bara är en samling av vanor och minnen, så är realiteten av sinnet också mycket verklig. I grund och botten, så är den descartianska devisen ”jag tänker alltså är jag”, allt vi är. Vi är därför att vi tänker, och det vi är, är det vi tänker att vi är.

(Det är faktiskt lustigt här, hur den buddhistiska uppfattningen om ”det finns inget själv, bara jag-är-medvetande, modern behavioristisk uppfattning ”självet är vanemässig disposition för externt eller internt beteende”, och Descartes, liksom alla mynnar ut i samma slutsats.)

Hur som helst, det enda sättet på vilket andra människor verkligen kan påverka vår egen självuppfattning om identitet och integritet, är om vi (medvetet eller omedvetet) gör deras åsikt om oss till vår egen åsikt om oss själva.

Och det finns en annorlunda slags självständig integritet, vilken vi kan avgöra och skapa själva. Som jag skrev ovan angående att kränkt integritet verkar motsvara förödmjukelse; det krävs en akt av internalisering för att det ska fungera. Man kan inte förödmjuka någon, med mindre än att den personen själv upplever förödmjukelse.

Det har alltid funnits ett antal personer, ”de hårda nötterna att knäcka”, som är kapabla att upprätthålla sin egen integritet. Antingen hemligt eller i konfrontation med andra, men i vart fall så har de upprätthållit sin integritet inför sig själva. (De har dock ofta genom historien ofta blivit kända som galna martyrer.)

Att skapa en självständig integritet för sig själv är dock ingen enkel uppgift. Jag är helt inne på GH Meads teori om att vi bygger vår identitet, och självuppfattning, genom interaktion med andra, och vad de reflekterar tillbaka om oss.
Men allteftersom vi växer upp, så kan vi bli mer och mer selektiva om vilka personer vi bedömer som relevanta att definiera vår identitet i enlighet med, och vilka personer som vi kan avfärda.

(Och i slutändan, så tror jag att vi kan bli helt självständiga. Men det kräver naturligtvis en första grund av tidig social interaktion, som något i stil med en minimal plattform av själv att operera från. Och man kan tänkas utvecklas till att bli till synes vansinnig i andras ögon genom processen, så viss försiktighet bör iakttagas.)

För folk som jobbar med sex, så är det viktiga här att vara kapabel att vara medveten och selektiv om vilka personer man väljer att definiera som sin ”in-group”, och tillåter att avgöra och påverka ens identitet och integritet. Och att avfärda åsikterna från samhället i stort, göra dem till sin ”out-group”.

Och ännu viktigare: Inse att ”alla andra”, den ”generaliserade andre” och ”samhället i stort”, bara är hjärnspöken!
Som en riktig individuell person, så är det enda som betyder något för en andra riktiga, fysiska och individuella personer, vilka man interagerar med på en person-till-person basis. Inte det abstrakta begreppet av ”alla andra”, för det är en icke-person.
Det är ett spöke som bara kan komma åt dig, genom att få dig att vända ditt eget sinne mot dig själv!

Såsom jag har mött på begreppet integritet, så har det mestadels definierats som en persons benägenhet för att handla rättrådigt. Detta är konsistent med mitt socialinteraktionistiska resonemang ovan i en deterministisk förståelse, om man läser det som:
Folk som har social identitet som får dem att tro att de är goda (har integritet = frihet från att vara dåliga), uppför sig också väl. Men om folk tror om sig själva att de är dåliga (saknar integritet = är dåliga), uppför de sig också vanligtvis illa.
Precis som att barn genom självrealiserade förväntningar uppför sig illa om man säger till dem att de är dåliga, och uppför sig väl om de får höra att de är duktiga.

Det är därför man som sexarbetare kan riskera att folk kan tro om en att man är benägen till alla möjliga slags lömska och onda handlingar, om de vet att man avviker från den sexuella normen genom att ha sex för pengar, och därmed är socialt definierad som att sakna integritet.
Vilket är rätt korkat, sett till att vad man gör för harmlöst pengainbringade sexuellt kul med andra samtyckande vuxna, med ingen som helst logik ger att man på något sätt skulle vilja göra något skadligt i ett utilitaristiskt eller konsekvensetiskt hänseende.

Av praktiska skäl så kan det dock vara klokt för de flesta damer inom det äldsta yrket att leva strikta dubbelliv, och säkra sig mot att bli outed.
Om man har barn, så kan de bli mobbade, ens föräldrar kan bli sociala parias, och man kan helt visst finna sina karriärmöjligheter begränsade (men det finns alltid nischer, med mer toleranta och fritänkande människor).

Men det som jag har upptäckt plågar många tjejer i denna bransch, är inte så mycket realistisk fruktan för att på något sätt bli outade. Utan en orealistisk fruktan, som egentligen bara handlar om att delar av deras egna sinnen försöker självpåtvinga dem social skam.
Jag har också mött unga kolleger som verkar ha problem med en splittrad uppfattning av verkligheten: Ena dagen så är de lyckliga och rebelliska outsiders, nästa dag så känner de sig skamfulla och rädda inför vad de själva är.
Fastän det genom sitt sexarbete verkligen inte har gjort något oetisk, inget som på något sätt har skadat någon.

Jag hoppas att det slags resonemang som jag har presenterat här ovan, kanske kan vara till hjälp för några av er, vad gäller att bättre förstå hur man kan hantera sådana problem, genom att bli kapabel till att skapa socialt motstånd. Personligt socialt motstånd i kraft av att stärka sin egen uppfattning av självständig integritet, genom intellektuell medvetenhet.

2011 December 29 - Förutom sex och pengar

En stor fördel med mitt escortande är att jag får möta människor jag annars aldrig skulle ha kommit i kontakt med. Och i ett intimt sammanhang där jag personligen kommer mycket närmare inpå folk, än man annars någonsin kan komma med främlingar.

Jag får höra historier, förtroenden och insikter från folks liv, som de aldrig i någon annan situation skulle ha berättat för en relativt nyligen mött främling. Och kanske inte för sina nära och kära heller. I en del fall i synnerhet inte för närstående personer.
Själva sammanhanget är också unikt, genom att det inte finns någon tydligt given kontext för vad man ska samtala om. Och fysisk intimitet har en egenskap av att få folk att slappna av och komma i närmare kontakt med sig själva, det öppnar lätt upp för introspektion och djupare frågor om livet och meningen med allt.

Anonymiteten är också en stor grej. Det finns inget behov för skådespel, att visa fasader och spela sociala spel. Det finns inga gemensamma bekantskapskretsar att bekymra sig om.
Och till skillnad från en psykolog eller en präst, så har jag heller ingen erkänd terapeutisk position, så det finns heller inget behov att frukta dömande från mig heller, eller att behöva jobba runt någon sådan fruktan. Vanligtvis uppstår det tillit och ett bra flöde av personlig kontakt på ett mycket omedelbart sätt.

Jag möter folk från olika länder, olika bakgrunder vad gäller utbildning och yrke, olika åldrar och så vidare. Och jag får en mycket vildvuxen blandning av glimtar från vitt skilda associationsprocesser vad gäller sätt att tänka och känna. Det är inte bara att jag möter folk med olika erfarenheter och kunskap, utan också folk med olika sätt att associera inom den kunskap de har.

Och desto mer pengar de tjänar där ute i världen, desto mer vältränade och välfyllda organ brukar de också ha mellan sina öron. Så det är verkligen en fin dubbelfångst med att få dem att betala lite för att se mig, och ha två timmars minimum för en date.

Det är rätt unikt, at få samtala på det sättet med så olika människor. Normalt så umgås folk mest med andra som är mycket lika dem själva. Samma ålder, samma intresseområden, samma bakgrund, samma studier eller jobb.
Det är vanligtvis likheterna som liksom gör att folk dras till varandra. Också på större ställen så skapar folk undergrupper utifrån sina personliga likheter. Och sedan håller de sig till sina likartade bekantskaper, och blir ännu mer likadana.
Det är lite stagnerat på ett sätt, men jag tror nog att det är funktionellt. Det får förmodligen folk att bli harmoniska, smidiga och välanpassade i de områden där de hör hemma. Men för mig så verkar det rätt begränsat.

Men om det finns en baksida med mitt escortrelaterade samlande av information, så skulle jag vilja säga att det är fragmenteringen av det. Det är rätt postmodernt på ett sätt. Som att flippa mellan olika mediakanaler, där ett separat subuniversum råder i varje. Naturligtvis finns det gemensam grund här och där, men jag har inte riktigt något ställe där jag kan integrera det hela eller använda det till något, förutom i min egen privata lilla värld.
De flesta har någon slags sammanbunden nätverksstruktur för sina sociala liv. Mitt sociala liv är mer som en utspridd solfjäder, med mig i mitten av separata och isolerade trådar.

Men jag har hur som helst alltid varit något av en ensling. Om något så har mitt liv som escort gjort mig till en ensling med en mycket rikare värld. Nu är den inte bara fylld med böcker, utan med verkliga och levande människor. Vilket ändå är ett stort framsteg, skulle jag vilja påstå.

Jag har genom mitt liv alltid funnit det krångligt att bli vän med andra tjejer. Som en tänkare och sökare har jag alltid haft min lilla vana med att vilja göra varje konversation till en meningsfull diskussion som kan leda till någon poäng av något slag (diskutera i en dialektiskt och deduktiv process för att få fram nya insikter och idéer.)

Men de flesta tjejer diskuterar överhuvudtaget inte, de bara konverserar genom att yttra osammanhängande uttalanden, som de förväntar sig andra tjejer passivt ska lyssna på, och eventuellt eka tillbaka. Och sedan byter de roller fram och tillbaka vad gäller att berätta och lyssna.
Men normala tjejer är inte intresserade av att komma till någon poäng, lära sig något nytt eller komma till någon egentlig slutsats. Utan de verkar mest föredra att röra sig lite löst runt i cirklar. Och de verkar alltid föredra att samtala om situationsspecifika saker, specifikt skvaller om specifika människor, de är inte intresserade i att finna större strukturer eller mönster i livet.

Och många tjejer tror att man har för avsikt att kritisera dem eller försöker spela smart, om man på något sätt försöker att faktiskt ge dem vad man tror är meningsfull feedback. Om man liksom försöker att utveckla det de just sade, ger någon egen input på det, eller försöker att dra en slutsats av något slag.
Det tog mig ett tag att bli klok på koden och strukturen för typisk kvinnlig konversation, men numera så kan jag spela med om jag bara fokuserar på det. Men det är förskräckligt tråkigt och intetsägande det mesta av tiden. Och det får mig att känna mig mycket mer tom och ensam inombords, än om jag rent faktiskt är ensam med mig själv.

Som man kanske kan lista ut av ovanstående, så är mina tankeprocesser mer i enlighet med den genomsnittlige mannens än med den genomsnittliga kvinnans. Jag tror att det är något som har haft en stor inverkan på mitt liv. Det är förmodligen också en orsak till varför jag kan hålla igång som escort år efter år och vara lycklig med det.
Jag tänker väldigt mycket som en man, så jag förstår män, och har inte riktigt allt det är irrationella och känsliga joxet inombords som de flesta tjejer verkar ha.

Hur som helst, jag har alltid haft det lättare med att bli vän med killar, men naturligtvis så är det som så, att de flesta intelligenta och intuitiva killar med riktigt intressanta sinnen är alienerade outsiders. Alienation verkar vara själva den grogrund som får människor att tänka och söka.
Men som sådana, så har killar det normalt svårt att hitta tjejer, då de betraktas som socialt lågstatus genom att vara tänkande outsiders. (Och tjejer för det mesta riktar sexuell attraktion efter social status.)
Så där jag ser en besläktad själ, ser de för det mesta en soulmate. Och då jag aldrig har varit kapabel till att älska tillbaka på det där romantiska sättet, slutar det mestadels med brustet hjärta för bägge parter.

Jag tror också att manlig existentiell ensamhet alltid är värre än kvinnlig sådan. Jag tror att tjejer instinktivt vet att det är enkelt för dem att reproducera sig sexuellt.
Och det är ju också vad många alienerade unga tjejer gör, de får barn tidigt i livet, och omedelbart en identitet som ”mamma till x och y”. Även om de är stora förlorare, utbildningsmässigt och yrkesmässigt, så kan de ändå fortfarande bära den där samhälleliga helgonglorian som mamma till barn, och få personligt hemmahörande och respekt.
Alla ensamma tjejer går naturligtvis inte den vägen, men de vet liksom att de kan, så de är aldrig riktigt ofrivilligt ensamma i världen.

För unga killar däremot, är världen en mycket tuffare plats. Men är disponibla i samhällets ögon. De är mindre beskyddade, hårdare behandlade, och kärvt bedömda i personligt värde utifrån sina prestationer. Och de måste hitta någon annan att reproducera sig sexuellt igenom.
Alienation och ensamhet är därför en mycket tyngre börda för dem att bära.
De vet instinktivt att ensamhet är potentiellt dödligt för dem, socialt som reproduktivt. Så att hitta en flickvän får för dem ofta en status av att vara den stora frälsningen. Det får dimensionen av att vara lösningen på allt; identitet, socialt hemmahörande, känslomässig tillfredsställelse, evigt liv för deras gener.

Som en tjej, så är det snudd på omöjligt att kunna bli vän med en ensam kille. Det är som en rik och välgödd person skulle försöka bli vän med en fattig och svältande. De kommer aldrig att sluta hoppas på den symbiotiska kärleksgrejjen och hungra efter den, även om de gör allt för att undertrycka och dölja det.
Det är så mycket i vägen, de kan aldrig se mig klart åtskild från min kvinnliga potential, den kommer alltid att skymma sikten och plåga dem.

Och det är liksom smärtsamt för mig också. Det medför alltid en outtalad skuld över att jag inte är förmögen att älska tillbaka. Det är en lose-lose situation. Om jag försöker, och så fejkar kärleksfullt beteende, så gör jag fel mot mig själv, samt sårar killen i slutändan när jag inte orkar hålla igång längre. Och om jag inte försöker, så är jag en dålig person för att jag inte ens ger honom en chans.

Jag har dock inget problem med män som bara ser mig som en attraktiv kropp, det är så opersonligt att jag inte känner mig personligt påverkad. Renodlad sexuell objektifiering kan jag välja att tjäna pengar på, eller ignorera. Eller bara leka med, njuta av för den kroppsliga glädje jag själv kan få. Likt en fläng av illusion och lust, utan skuld eller ansvar förbundet med det.
Helst i kombination med att tjäna pengar på det dock, då pengar nu faktiskt är något förbaskat bra att ha här i världen.

Men känslomässig objektifiering, det är något mycket mer smärtsamt. Det är att bli sedd för den jag verkligen är som person, åtminstone delvis, men så bli önskad för en roll.
En roll, som ska leva upp till vissa sociala behov och funktioner. En roll, som ska få mig att bli motiverad till att tänka, känna och agera på vissa sätt. En roll, som jag inte kan identifiera mig själv med. Flickvänsrollen är rent ut sagt äcklig, den får mig att känna mig som så mycket mindre än en verklig person.

Min räddning här, har åter varit det äldsta yrket. Här har jag funnit andra annorlunda och atypiska tjejer som mig. Kvinnor som kan tänka, resonera och diskutera på manligt sätt, och några av dem har blivit mina medresenärer i mitt sökande i livet.
Och männen? Här är faktiskt fragmenteringen räddningen. Träffarna är frikopplade och isolerade från det normala livet. Det håller den där kärleksanknytningen stången. Och det faktum att de betalar också, naturligtvis. Det är en professionell situation, trots allt.

Men så sker det, som ett bär på toppen av bakelsen, att jag allt som oftast kommer i småprat om det ena eller det andra, där i början eller slutet av träffen. Och plötsligt, så får jag en klient med något riktigt intressant att säga, eller liksom bara något oväntat och från ett helt annorlunda nexus av idéer och associationer.
Något som jag kan ta med hem, som ett korn av guld funnet i livets flod, och skriva ner i ett av mina noteringshäften.

2011 December 25 - Betalsex som sexualitet?

Kan professionellt utövat sex vara en sexuell fetisch? Säkerligen. Men kan det definieras som en särskild slags sexualitet? Vid en första anblick, tror jag de flesta spontant skulle säga nej.

Detta från hur vi skiljer mellan arbete och rekreation, och mellan det professionella och det privata. Professionellt arbete ses som ett medel för andra mål, medan privat rekreation ses som ett självändamål. Och då sexualitet definieras som privat rekreation, anses det inte möjligt att kombinera med professionellt arbete.

Huruvida denna distinktion mellan det professionella och privata verkligen håller, kan man dock ifrågasätta. I synnerhet om man är inne på mindfulness och idén om att integrera sig själv med allt man gör.
Det man gör professionellt, ska helst inte bara vara ett medel för att tjäna pengar, utan också ett sätt att leva, växa och uttrycka sig själv som individ, genom sitt professionella arbete.

Att något är ett medel till något annat, utesluter det inte från att möjligen kunna vara ett tillfälligt självändamål. De flesta mål vi strävar efter är ju ändå bara tillfälliga när de väl har uppnåtts, givet vår mänskliga dödlighet och vår konstanta rastlösa strävan vidare i våra liv.

Och när det kommer till den privata sfären; tja, denna privata sfär handlar inte så mycket om rekreation, som den handlar om konstant reproduktion av hemmasfärens tillgångar och värden.
Förutom praktiskt hemarbete, så finns där alltid ett behov att medvetet investera social tid och känslomässig energi i att nära och vårda sina relationer. Liksom att kompromissa och tänka i termer av att ge-och-ta.

I alla fall om man ska ha lyckliga och kärleksfulla relationer. Det är inte så att man bara ”är i en relation”, utan man ”gör faktiskt relationen” till det den är. Människor är som växter, de behöver omvårdnad om man vill ha dem lyckliga och friska.

Vad är då verkligen skillnaden mellan en god sexuell relation och ett bra jobb? Eller mellan sfären av det privata/rekreativa/reproduktiva och sfären av det publika/arbetande/professionella i våra liv?
Uppdelningen av att det ena är för ”vara” och det andra för ”göra”, som i antingen ”leva” eller ”arbeta”, som om de var motsatser, är uppenbarligen inte en given sanning om mänsklig existens. (Inte om vi ska leva lyckligt i alla fall, fast att vara alienerad från sitt arbetes kreativa kraft, i existentialistisk marxistisk mening, är förmodligen fallet för många människor som inte gillar sina jobb.)

Ibland, när jag är på ett cyniskt humör, skulle jag vilja säga att skillnaden mellan att var en betald date och en flickvän är som skillnaden mellan lönearbete och liveget slaveri.
Som en betald date, har man reglerade arbetstider, man kan öppet och ärligt förhandla om vad man involverar sig i (mer än det, man kan till och med stipulera och definiera situationen), och man blir betald för det man gör.
Som en flickvän så är man på jobb hela tiden, man kan inte förhandla de underförstådda förväntningarna för hur man är en ”bra flickvän”, och man finner sig lätt förpliktigad till att ge mer av sin tid och energi än vad man finner värt, i förhållande till vad man själv får ut av relationen.

Nu tänker du kanske här, att detta bara handlar att några knepiga tjejer som mig inte är bra på att ”sätta gränser för sig själva”, eller ”har tillitsproblem” eller kanske ”har rädsla för intimitet”?

Men jag vågar påstå att jag, samt en hel del av mina kolleger, inte är så enkelt förklarade. Grejen är att vi inte passar in i de kulturellt givna könsrollerna. Vilket är så främmande för folk som passar in i de rollerna, att vi alltid blir feltolkade som psykologiskt bristfälliga.

För att ta mig själv som exempel, så ska jag här nedan beskriva vad jag hamnar i, om jag försöker mig på privata sexuella relationer:
1 – Jag gör min partner sårad och besviken genom att inte ha tillräckligt med personligt intresse, tid och motsvarande känslor – och känner mig ledsen, dålig och skyldig över det.
2 – Jag blir fördömd och misstrodd som en onaturlig och känslokall kvinna, för att jag inte är tillräckligt kärleksfull och engagerad – och känner mig missförstådd och förfrämligad.
3 – Jag råkar ut för flirtativa/kurtiserande mind-games och känslomässiga manipulationer (med syfte att psykologiskt tvinga mig att ändå bli kär, eller bestraffa mig för att jag inte blir det) – och jag blir sårad och kränkt av att bli illa behandlad, och av att inte bli sedd och tagen på allvar för den jag verkligen är.
4 – Jag blir föraktad som gratishora, för att vara sexuellt villig utan att vara kär – och blir känslomässigt sårad över att bli ringaktad och respektlöst behandlad.

Inget av de 4 scenarierna ovan är trevligt att tas med. (Och de är faktiskt ofta kombinerade, ibland är det lite av dem alla i samma situation.) I mitt vanliga liv nuförtiden så skyr jag faktiskt varje situation som möjligen skulle kunna leda till flirt på något sätt.

Men även om min kapacitet för passion och kärlek handlar om mina hobbyprojekt och idéer, och inte om personer i kött och blod, så jag är ändå inte hågad att leva i sexuellt celibat.
Även om mitt sexliv är prioritet nr 5 i mitt liv (efter 1: kreativa projekt, 2: träning, 3: mina husdjur, 4: studier) så är det ändå viktigt.
Ungefär som att äta och sova bra, något som får resten av mitt liv att flyta och fungera. Jag kan bli på väldigt dåligt humör om jag inte har fått ha sex med någon på ett tag. Jag vill helst ha lite sex en gång i veckan i alla fall.

Onani är inte tillräckligt, jag behöver beröring och känslan av en annan kropp. Fysiskt, så behöver jag röra vid en annan människas hud för att återladda mina hormonsystem. Och psykiskt, så behöver jag glädjen i att kunna ge njutning till en annan, och ha den där känslan av kontakt och närhet.

Man skulle kanske kunna tro att det borde vara enkelt för mig, för en ung tjej med mitt utseende, som varandes den glada promiskuösa tjej varje kåt kille drömmer om. Men i verkligheten, kan jag berätta, så fungerar det bara inte. Jag slutar alltid upp i ett eller flera av de 4 scenarierna jag beskrev tidigare. (Och jag tycker verkligen inte om stökiga diskotek eller liknande ställen, heller inte att ha sex med fulla personer.)

Att arrangera specifika överenskommelser och betingelser för en sexuell relation kan ibland fungera i till att börja med, men mycket snart så börjar underförstådda förväntningar och fördomsfulla värderingar att smyga sig in och ge en problem. Man kan till viss grad skapa och förhandla om personlig interaktion utifrån öppen dialog och förnuft, men inte hela komplexet av en relation.

Och man kan inte undvika relationen, eftersom folk är undermedvetet förprogrammerade med kulturellt inlärda känslomässiga förväntningar, om vilken könstypisk ”relationsmässig koreografi”, man antas ha med en partner.
Likaså vilken rollmodell man förväntas identifiera sig med och börja känna och tänka som. Och vilken rollmodell den andra parten automatiskt förväntas identifiera sig med, och börja känna och tänka i enlighet med.

Oavsett vad man i öppen dialog har kommit överens om från början, så kommer folk automatiskt att anta att det finns en djupare känslomässig verklighet som pågår under ytan av det man har kommit överens om. En djupare känslomässig realitet som automatiskt antas följa de förväntade könsrollerna.
Och att det är ett flirtativt/kurtiserande spel på gång, där man inte kan säga vad man menar, och heller inte menar det man säger.

Kan man någonsin, som enskild individ, försöka att undfly de etablerade könsrollerna för identitet och beteende, för att tänka och känna?
Det enda sättet som jag har hittat, är att flytta ”hela förbaskade grejen”, relationen, till en professionell situation. Då, slutligen, har man något begripligt att substituera den förväntade normaliteten med.

Situationen med betalsex har tack vare sin kommersiella natur lyckats att adoptera samma semipersonliga sätt att interagera som är den vanliga normen i andra serviceyrken. Så det är bara att bete sig som hos hårfrisören, hos tandläkaren, eller hos sin rådgivare på banken – på det där artiga, vänliga och småpratande sättet.
Erotiskt hantverk är till sin natur onekligen lite mer tätt på och personligt, när man så att säga är igång med det, men relationen som sådan är inte mer komplicerad än i de tidigare exemplen.

Professionellt sex är befriat från allt känslomässigt drama, eftersom det har övergivit den privata sfären och helt flyttat in i den professionella. (Och ni som har läst Levi-Strauss och Rubin, förstår att vad jag hintar om här, är att genom att överge den privata kvinnliga sfären av hemmet, kan man också överge den kvinnliga könsrollen.)

För en ung kvinna som mig, som inte passar in i traditionell kvinnlig identitet, så är det helt enkelt enda sättet att undfly det som annars skulle vara underförstått förväntat av mig. Här äntligen, är det ok att jag bara är mig själv som den person jag är. Här äntligen, är kommunikationen fullständigt direkt och ärlig.

Jag blir inte anklagad för att jag inte är kärleksfull och engagerad nog, eftersom jag som en professionell sexarbetare inte förväntas älska och engagera mig på en djupare plan (utan bara inom tiden för mötet).
Jag blir äntligen tagen på allvar, folk litar på att jag ”säger det jag menar och menar det jag säger”. Istället för att jag automatiskt antas följa något slags kärleksspel med dubbla budskap, och en djupare känslomässig verklighet i enlighet med normal kvinnlig könsroll.
Och på grund av att jag begär pengar för mina tjänster, så får jag mycket mer personlig respekt av mina partners än vad jag skulle ha fått om jag inte hade begärt pengar, utan varit gratis promiskuös.

Båda parter vet syftet, är rätt så på det klara med vad som ska göras (annars kan det öppet och direkt kommuniceras), och varigheten i tid. Snyggt och prydligt, fullständigt avslappnat och välsignat okomplicerat.

Detta är just detta som liksom gör det äldsta yrket till vad det är – det faktum att det är en sexuell praktik som helt har övergivit den privata sfären för den professionella sfären. Samma faktum som annars får de flesta att säga att prostitution inte kan vara en slags sexualitet i sig själv, just för att det är professionellt, till och med kommersiellt, och inte en privat och rekreativ aktivitet.

Men just denna övergång från det privata till det professionella är ju själva grejen som liksom är ”kinken” med det! Essensen i det som gör det så unikt!
Det skulle aldrig vara möjligt att få samma känslomässiga och relationsmässiga förhållande i ett rollspel, eller arrangera det ”säkert och stabilt”, utanför en affärsuppgörelse. Inte på ett hållbart sätt.

Själva det faktum att det är en professionell och kommersiell service skapar en situation med väldigt specifika mellanpersonliga relationer, vilka bara inte är möjliga att byta ut eller ersätta med någon slags låtsassituation i en privat miljö.

Slutsatsen av detta är att i den mån att man kan kategorisera typer av sexualitet, förutom den enkla uppdelningen av kön för sexuell preferens, så måste kommersiellt sex onekligen definieras som en slags sexualitet.

2011 December 23 - Om gränser

En sak som jag nyligen har diskuterat med en emailvän, som jag väljer att kalla fröken H. (då hon sannolikt kommer att dyka upp här i bloggen igen), är detta med att sätta personliga gränser i relationer.
Fröken H. är en tidigare escort, som numera har en pojkvänsrelation. Och den stora familjehögtiden julen är i antågande . . .

Våra diskussioner över email, och mina försök att ge råd till fröken H., röde upp en del gammalt material i mig själv om dessa frågor. Och är delvis vad som har fått mig att sätta lite särskilt fokus på relationsmässiga teman här i denna och de nästkommande bloggarna.

Temat med personliga gränser är något som ofta har dykt upp i diskussionen om att jobba med sex. Eller snarare, i gårdagens diskussion om att jobba med sex, vill jag våga påstå.
Men det är också en skillnad i diskurs, som jag berör i den schematiska sammanställningen på sidan Sexologi, i ruta 5D i synnerhet.

Jag får fortfarande emails från killar som huvudsakligen frågar om mina ”gränser”. Vilket för mig förefaller lite som ett lite bakvänt tillvägagångssätt. Är inte det jag gör det intressanta, snarare än vad jag inte vill ha gjort med mig?
Detta om gränser frågas huvudsakligen i mindre välskrivna emails med pornografiskt präglat språk och många stavfel, och jag brukar inte bry mig om att svara på dem.

Numera handlar yrket mera om att fokusera på att presentera ett färdigt koncept med vad man vill göra. Och sedan helt enkelt attrahera det slags klientel som gillar det man själv gillar att erbjuda.
Marknaden för klienterna är mera ”take it or leave it”, som en slags helhetsupplevelse. Eller snarare – att leta rätt på någon som erbjuder exakt det man är ute efter, istället för att bara ta första bästa anonyma utövare, och sedan improvisera efter en samling uppsatta gränser.

Jag tror att det är en utveckling som delvis har att göra med internet; det har gett utövare större möjligheter att definiera vad man gör och vem man är. Inte bara inför klienterna, utan också inför sig själv. Samt medvetet nischa in på vad för slags klienter man vill attrahera.
Istället för att bara anonymt ge sig in i något mer eller mindre odefinierat, och sedan sätta upp diverse gränser i situationen.

Mentalt så är det dock en rätt så stor grej. Traditionellt, i det vanliga samhället, så verkar det vara som att detta med att passivt sätta gränser är det typiskt kvinnliga sättet, när det kommer till sex och relationer. Medan det manliga tillvägagångssättet är att ta initiativ.

Men om man jobbar som en erotisk hantverkare på en något bättre nivå, så kommer detta med att ta initiativen, och ha makten att definiera situationen, för det mesta väldigt naturligt. Utövaren är trots allt den professionella, med identitet som expert, och fast hemmahörande i scenen av kommersiellt sex. Medan klienten är civilisten, med en identitet som bara emellanåt eller övergående hör hemma där.
(Vilket också är viktiga teman genom hela sektion 3, 4 och 5 i den schematiska sammanställningen på sidan Sexologi.)

För utövare är det också helt enkelt smart att överge konceptet med att fokusera på ”gränser”, för att istället fokusera på att ta initiativen och aktivt definiera vad situationen ska handla om.
Man har det mycket bättre, både professionellt och personligen, om man fokuserar på att aktivt skapa en upplevelse som man själv gillar att vara delaktig i, än om man bara sätter upp några gränser, och sedan helt passivt lämnar situationen till klienten.
Och klienter gillar normalt att bli omhändertagna, det är ju liksom en del av själva poängen med att gå till någon professionell. Den här verksamheten är ju trots allt en del av nöjesbranschen.

Men i ”verkligheten”, utanför denna verksamhet, så verkar det som om ödets olyckliga lott för kvinnor oftast är att vara dömda till att defensivt sätta gränser, istället för att kunna ta initiativ och aktivt definiera situationer och relationer.
Men kanske är det till och med värre för män, då de, vare sig de gillar det eller inte, får bära det huvudsakliga ansvaret för allt. Och om en situation inte blir blir bra, så är det mannen som blir dömd som antingen inkompetent eller moraliskt dålig. Till skillnad mot kvinnor, kan män heller inte klaga över könsrollerna, då de per automatik anses vara i en mer fördelaktig position med makt.

Det finns strukturella sociala och kulturella förväntningar på vilka roller man måste spela för att vara flickvän och pojkvän. Ungefär som en slags gemensam plattform för hur man bygger en relation. Och man kan inte gärna bygga den plattformen helt på nytt, för den ligger för djupt inpräntad i det undermedvetna.

Det skulle förmodligen också vara mycket svårt att bygga upp den helt från början, då det helt enkelt skulle bli för mycket information att hantera. Inte tillräckligt med kompatibel kod, mellan två separata individer som ska bli en fungerande enhet. Ungefär som att behöva skapa en helt ny kodbas, istället för att ta en redan färdig plattform att skapa ett program från.

Då det nu handlar om min vän, fröken H., ja, hennes problem med gränser handlar inte om sovrummet, som ni kanske kan räkna ut, utan om vardagliga problem utanför sovrummet. Om att få egen tid, och om hur man hanterar ”normala förväntningar” från pojkvännens släkt. Om att inte kunna vara sig själv om hon ska kunna passa in.

Min input är att hon förmodligen har fel förhållningssätt. Att hon tänker för mycket i enlighet med traditionell kvinnlighet, med fokus på att sätta gränser.
Faktum är att jag tror att hennes tidigare escortliv skulle kunna hjälpa henne, om hon bara kunde implementera det på något sätt. Att hon måste försöka ta initiativ och leda i sina relationer, och aktivt omdefiniera de underförstådda koncepten för ”normalitet”. Typ infiltrera och omprogrammera, istället för att låta sig själv bli omskriven till någon annan.

Ungefär som det grundläggande sexarbetartricket med initiativ: Att ta ledningen och hålla klienten sysselsatt med vad man själv gillar, snarare än att passivt invänta hans initiativ och en gång emellan säga nej till några av dem. Om man inte gillar något som han verkar vara igång med att göra, så styr man honom över till något som man själv gillar istället.

Om detta nu kunde överföras till känslomässiga vardagliga situationer. Vilket är mycket svårare skulle jag tro, då vardaglig samvaro nog är svår att bryta ned och analysera som enskilda handlingar, vilka skulle kunna altereras eller ersättas.
Men om det kunde göras, skulle samma princip kunna användas; att substituera det man inte gillar med att aktivt föreslå något som man gillar. Givet att det man har som substitut nu är något som den andra parten också gillar.

Vilket är väldigt enkelt när det handlar om sex, då det mesta som man kan föreslå är sådant som också är njutbart för partnern (och dessutom, män älskar verkligen att tillfredsställa sin partner när det handlar om sex). Men som sagt, vardaglig interaktion i det vanliga livet är förmodligen inte så enkel och konkret som sexuell interaktion är.
Också, som en konstnärinna av det äldsta yrket så har man automatiskt en position av makt, erhållet från professionell tillhörighet. Det har man dock inte som en vanlig civil ung tjej.

I alla fall, denna diskussion gav mig också en annan insikt angående den vanligt förekommande fördomen om att tjejer som arbetar med sex skulle ha en skadad känsla för integritet, eller problem med att etablera personliga gränser.

Jag tror snarare att det handlar om att en del tjejer, som dras till att jobba med sex, helt enkelt är mer individualiserade än de flesta. Det ger dem ett annat förhållningssätt till detta med integritet. Det betyder inte att de är skadade på något sätt, bara att de är annorlunda och har ett annat förhållningssätt till världen. Jag skulle om något våga påstå att de är mer emanciperade än de flesta.

Att gå till sängs med fullkomliga främlingar behöver inte vara en integritetsfråga för vissa tjejer, men att leva upp till några förmodat normala förväntningar för hur man är en god flickvän kan mycket väl vara det. Och andra kan klara bägge, eller gå från det ena till det andra.

Vad gäller mig själv, så har jag just köpt en ny madrass till min 90 cm enkelsäng. Med 5 års garanti, men hopp om 10 års användning. Så jag kommer inte att ta några risker med att bli någons flickvän, utan fortsätta att låta mitt individuella jag växa precis som det behagar.

2011 December 22 - Fattar pennan igen

Det har gått nästan exakt ett halvår sedan jag sist bloggade. Jag blev aldrig klar med flera av de inlägg jag hade gjort utkast på, och under tiden som gått har jag både spunnit vidare på nya idéer, samt sitter med mycket icke-Annika relaterat skrivande just nu.

Ändå så tror jag fortfarande att denna blogg skulle kunna vara viktig. Fastän mitt liv som Annika ofta känns som ett avskiljt sidospår, eller till och med som en farligt tidsslukande eskapism.
Det har alltid varit något av en kompensation för det jag inte vågar vara och det jag inte vågar göra i mitt vardagliga liv. Eller snarare, för det som det inte finns någon plats för eller acceptans av i den vanliga världen. Och med tiden tror jag att jag har blivit beroende av det, på bekostnad av att jag står stilla i andra delar av livet.

Men tidigare under våren detta år hade jag något likt en andlig insikt, i vad som kanske kunde vara den djupare meningen med min existens; att hitta och utarbeta nya perspektiv på diverse idéer.
Jag har faktiskt haft den insikten i några år nu, men denna vår fick jag ytterligare en insikt i att det kanske kunde vara något gott och meningsfullt i att sprida mina idéer mera publikt, istället för att bara behålla mina tankar för mig själv. Att det kanske kunde vara något i stil med ett högre kall.

Jag är i grund och botten en ateist, men inser att vi människor verkar ha ett medfött sinne för mening, religion och någon slags andlighet i oss. Precis som alla människor har ett medfött sinne för estetik, humor och kärlek.
Om man skulle kunna kalla mig för något tror jag att man skulle kunna kalla mig för en solipsismiskt religiös person. Vilket betyder att jag inte tror på några högre makter, gudar, koncept av själ eller ”mening med det hela”, utöver vad som finns i våra mänskliga sinnen. Inga externa andliga makter så att säga. Men dock interna sådana, precis som sinne för estetik, humor och kärlek.

Jag kom till den slutsatsen utifrån frågan ”vem skapade då Gud”? Om man behöver en gudomlighet för att förklara varför något kan vara, och varför ting är som de är; då måste man också fråga vad som först möjliggjorde denna gudomlighets existens, och varför den är som den är. Och vad som i sin tur skapade detta, och så vidare i oändlighet.
Då är det lika bra att bara acceptera att världen som den är, den fysiska verkligheten i sig själv, är outgrundlig för mänskliga sinnen. Istället för att skjuta undan frågan till något koncept om gudomlighet, och i sin tur kalla det för outgrundligt och bortom mänsklig förståelse. (För att göra det sistnämnda är bara att skjuta undan problemet ett steg, inte att lösa det.)
Och det som finns inom vår mänskliga fattningsförmåga och förståelse, är en produkt av vårt speciella mänskliga perspektiv på den fysiska verkligheten, som jag ser det.

(Vad som dock fortfarande gör religion, myter och andliga koncept intressanta för mig, är att jag ser dem som representationer för psykologiska fenomen i våra sinnen. Ungefär som jungianska arketyper, myter och symboler. En praktisk motorväg till att kommunicera med sig själv och med andra, på en djupare känslomässig nivå.)

Men också som en ateist, i synnerhet som en ateist, måste man försöka hitta en mening med sitt liv och begrepp om vad som är gott och riktigt i världen. I synnerhet som en ateist skulle jag vilja säga, eftersom man då inte bara kan ”köpa ett paket”, och följa någon bok eller någon färdig ideologi eller tradition – utan man måste verkligen tänka själv, och ta fullt ansvar för sina val i livet.

Mitt första omedelbara och intuitiva antagande för meningen med livet, var att vara en god person och göra goda saker. Och likaså omedelbart och intuitivt, föreföll det för mig, att sättet för att vara en god person och göra goda saker, var att ta ansvar för hur man påverkar andras välbefinnande. Att bry sig om andra, kort och gott.

Det är dock rätt tungt, i synnerhet om man lever i en modern välfärdsstat. Mina individuella vardagliga livsstilsval, också de passiva sådana, bidrar till mycket lidande i denna värld.
Varje kokad kopp kaffe som jag ”egentligen inte behöver”, är ett val som bidrar till den globala uppvärmningen, och kan medverka till att resultera i oavsiktlig folkmord på framtida generationer. Och varje gång jag väljer att köpa något, borde jag hellre överväga hur mycket bättre nytta de pengarna kunde ha gjort för andra i större behov.

Personligt moraliskt ansvar för andras välbefinnande är ett oändligt sluttande plan, en svår gråskala, det är väldigt svårt att hitta någon slags etisk balans mellan att vara alltför själviskt ignorant eller bli mer självutplånande än vad man står ut med.

I synnerhet i nära personliga relationer. Vilket är orsaken till att jag till att börja med valde att tänka i de stora allmängiltiga perspektiven jag nämnde ovan, måste jag erkänna.
Så det är egentligen inget särskilt storslaget med det, detta tänkande i termer av global rättvisa. Utan snarare ett sätt att ursäkta mig själv från mitt misslyckande vad gäller att älska och bry mig om enskilda individet, men fortfarande kunna känna att jag har någon slags godhet i mig, eller i alla fall ett mänskligt hemmahörande i världen.
(Och jag hyser hemliga misstankar om att just denna typ av personligt misslyckande också är fallet för de flesta tänkare som har universalt fokus, eller meta nivå, i sina etiska, politiska eller religiösa resonemang.)

I nära relationer är jag alltid rädd för att inte vara omtänksam och kärleksfull nog, då jag för det mesta inte känner mig känslomässigt motiverad till att ge den tid och uppmärksamhet som förväntas av mig. Och då brukar jag överkompensera, och bli alltför konstlad för att uppväga mitt känslomässiga tillkortakommande, vilket normalt förstör det hela. (Förutom att det nog var dödfött från början.)
Det blir dock outhärdligt tungt att leva på det sättet, och jag sårar folk i slutändan när jag efter en tid inte orkar hålla igång längre.

Därför satte jag mitt fokus för personlig rättfärdighet på en mer abstrakt och allmängiltig skala. Vilket verkligen inte förenklade saker och ting.
Trots många kloka insikter, så gjorde jag i slutändan också mer eller mindre som alla andra, sett till vardagliga livsstilsval. Fastän jag insåg att ”alla andras moral” bara är en godtycklig och motsägelsefull samling vanor, spontant framvuxna ur ett ganska omedvetet kollektiv.

Jag insåg också att jag var löjlig när jag fann mitt samvete lättat av att köpa ekologiskt och ge bort lite pengar till välgörenhet, i perspektiv av att jag då kunde se mig som ”relativt bättre” än de flesta. (Vilket med inkomster från det äldsta yrket också är lättare att göra för mig, än det är för vanliga studenter och anställda.)
Men detta att vara ”relativt bättre” än någon annan, eller än en massa av odefinierade andra, är ju själva basen för moraliskt hyckleri och feghet inför att ta genuint medvetet ansvar för sig själv.

Jag antar att de flesta grubblar på dessa stora frågor vid något tillfälle i livet, oftast när de är tonåringar, men för mig så gick det ganska djupt, och det fortsatte att tortera mina tankar för många år. Vilket kanske inte var så konstigt, då det förmodligen mestadels var en projektion av skuld från mina personliga misslyckanden med att vara kärleksfull och omtänksam på ett mer personligt plan.

Men en vacker dag så sa en vän åt mig att skulden var fuskarens väg till moralisk rättfärdighet. Att jag bara gick runt och plågade mig med dessa skuldkänslor som ett patetiskt sätt att känna mig duktig, utan att egentligen behöva göra något. Det var bara ännu en variant av moralisk skenhelighet.

Konfronterad med detta, var jag tvungen att inse att jag bara var för egoistiskt och bekväm av mig för att kunna bli en självuppoffrande moder Theresa, vad gäller moraliskt handlande på en mer allmängiltig eller global nivå.
Liksom att jag helt enkelt är inkapabel till att hjärntvätta mig själv till att genuint älska någon på det romantiska sättet (i alla fall inte om jag känner en person alltför väl, på en mer abstrakt och generell nivå kan jag klara det till viss mån).

Jag kunde faktiskt förlåta mig själv för att jag inte klarar att älska och bry mig tillräckligt mycket om enskilda personer, då det just inte var så mycket jag kan göra åt det, eftersom att fejka kärlek och omsorg utifrån plikt och skuld ju bara gör saker värre.
Detta med livsstilsval, sett i ljuset av global rättvisa, var dock lite svårare att hantera. Vart drar man gränsen här, för vad man rimligen bör avstå ifrån vad gäller personlig bekvämlighet till förmån för andra i mycket större behov?

Slutligen beslutade jag mig pragmatiskt för att jag skulle nöja mig med att mestadels följa de kulturella vanorna runt mig i utilitaristisk mening, samt alltid sträva efter att undvika att göra något direkt eller personligt ont, samt ibland försöka att göra lite direkt och personligt gott här och där. Vilket är rätt enkelt och vad jag ändå automatiskt gjorde.

Och därefter beslöt jag mig för försöka hitta en ny vinkel på hur man finner mening i livet, och hur man är en god person och lever ett gott liv.
Jag kom att tänka på, att kanske är detta med att ta ansvar för hur man påverkar andras välbefinnande inte det enda sättet att ha mening, eller för hur man är en god person och lever ett gott liv?
Kanske var det antagandet omoget och oreflekterat? Och kanske hade jag till och med fel perspektiv på det?

För vid en närmare granskning insåg jag att för de flesta människor, så är det som betyder mest i livet inte riktigt lycka i form av fysiskt välbefinnande och frihet från lidande. Hoppet om lycka, eller vägen dit, verkar faktiskt vara mycket viktigare. Typ; ”målet är inte egentligen målet, utan snarare vägen till målet”.

När vi väl har det vi har eftersträvat är vi alltid på väg mot nya mål. Och människor kan uthärda de värsta omständigheter med gott mod, till och med offra sina liv, så länge de har en tro på något att sträva efter.
Det kan vara en religiös tro på ett belönande liv efter detta, strävan efter en politisk ideologi, hopp om att skapa en framtid av bättre materiell standard, uppnående av social status, eller bara hopp om att få något känslomässigt belönande.

Men folk som har det rätt bra, men saknar idéer och motivation till något att eftersträva, verkar vara benägna till depression och lidande, oavsett hur bra deras nuvarande situation är i materiell standard. (I perspektiv av mänsklig evolutionär historia är till och med de hemlösa människorna i moderna västerländska samhällen mycket välfödda och fysiskt trygga.)
Detta förklarar också varför folk kan bli så besatta av att uppnå skenbart tomma mål, som artificiell skönhet, designerprylar och titlar. Målen i sig själva är inte grejen, de är rätt godtyckliga och har ett mer symbolisk och motiverande värde, än ett värde i sig själva.

Så förhåller det sig dock inte för djur och små barn. För dem så betyder faktiskt egentlig lycka, i termer av välbefinnande och frihet från lidande, i ett materiellt här och nu, mer än hoppet och strävan efter något. (Vilket är ett bra argument för varför djurs välbefinnande faktiskt har betydelse. I synnerhet i kroppslig mening, då människor kan substituera kroppsligt välbefinnande med tillfredsställelse i religion, ideologi och liknande, medan djur bara har en kroppsligt realitet.)

Men – på en större skala, om man ser till livet som helhet, och processen av liv som en pågående större helhet av evolution, så verkar det liksom som om drivkraften i ”allt levande” inte alls bryr sig om lycka eller lidande, utan bara om utveckling av mer effektiv information.
Våra strängar av DNA, gemensamma till något av 90-99% av alla levande organismer, lever liksom sitt eget liv. Blinda och trevande tar de sig framåt genom eoner av tid, löpandes ett evigt omedvetet spel av trial and error. Information är vad de består av, och vad de försöker förbättra, eller bara förändra, till att fungera med föränderliga omständigheter.

Och då jag nu har detta medfödda mänskliga behov av att finna mening, eller tro på en större nivå, varför inte då bygga mina idéer om mening på detta med utveckling av information?

Det är godtyckligt, det följer inte riktigt någon given logik eller så. Men gör egentligen något det? Varje logiskt samband kan alltid kokas ned till en sluten cirkel, eller något första axiom, som vi bara konstaterar eller antar.
Jag kunde likaså slumpmässigt och godtyckligt välja något färdigt paket av religion, politisk ideologi eller liknande, för att hitta en mening och ha tro på något. Från en objektiv synvinkel skulle det vara lika rätt eller gott att välja. Lika godtyckligt.
Men utifrån min sinne för personlig smak, så gillar jag liksom grejen med att hitta mening i information. Det passar mina godtyckliga individuella preferenser.

Eller för att vara rättfram och ärlig, det ger mig en bra ursäkt till att göra det jag ändå gillar bäst; dagdrömma och grunna på idéer, med syfte att hitta nya infallsvinklar på saker och ting. Jag tror inte riktigt att jag kan komma på något riktigt nytt material i någon egentlig mening, men här och där så ser jag nya mönster i saker och ting. Intressanta mönster. Det ger mig en känsla av flow och det gör mig lycklig.

Det ger mig en känsla av samhörighet på något sätt, till denna oändliga och fascinerande verklighet vi lever i. Det gör mig inspirerad och det ger mig en känsla av tillfredsställelse. Och kärlek. Ja, onekligen, till sist, en känsla av kärlek. Kärlek till hela existensen.

Jag föredrar normalt att hålla mina små teorier, grubblerier och andra hobbyprojekt för mig själv (förutom några email vänner), då livserfarenheten har lärt mig att de flesta personer med riktigt intressanta sinnen också brukar vara känslomässigt komplicerade, och i slutändan vilja ha kärlek från mig. Eller i alla fall bli alldeles för personligt påflugna, samt vilja ha mycket mer av min tid och uppmärksamhet än vad jag kan klara av att ge.

Men för att återknyta till det jag skrev ovan, angående min konklusion om att försöka att ibland göra lite direkt och personligt gott här och där, och mitt första intuitiva antagande om att meningen med livet var att vara en god person och bry sig om andra människor; jo, jag har inte helt förkastat dessa tankegångar.

Och vad skulle då vara bättre än om jag på något sätt kunde integrera dessa idéer med mitt intresse för utveckling av information, genom att hitta och utarbeta nya perspektiv på olika idéer?
Kanske kunde jag till och med göra gott i en större mening än vad gäller frågan om livsstilsval och global rättvisa, sett till idén om att det som folk verkligen bryr sig mest om är saker att tro på?

Vad om jag dessutom kunde göra den där goda saken, med att ta ansvar för hur jag påverkar andra människors välbefinnande, genom att göra något som inte bara handlar om plikt, skuld eller självuppoffring, utan något som faktiskt är kul för mig med? Ungefär som det är kul att ha oförpliktande sex med folk?
Vad om jag kunde göra samma slags Annikagrej intellektuellt också?

Detta med kommersiellt sex är något angeläget, som verkligen berör folk. Och för de utövare och klienter som är involverade så finns det väldigt lite uttryck av egna uppfattningar och perspektiv. Den mesta informationen handlar om vad samhället föreställer sig, utifrån fördomar, som har mer att göra med sexuella problem utanför det professionella sammanhanget, än att det egentligen säger något om oss inom verksamheten.
Folk i denna bransch lider av dåliga självbilder och social stigmatisering. Vad om jag skulle kunna ge dem några bättre idéer och något att tro på?

Faktiskt, om jag någonsin vill göra något som kanske verkligen betyder något för andra människor i en större skala, så kanske detta är det viktigaste jag någonsin kommer att göra i mitt liv.
Även om mitt Annikaliv (som nämnt i början av denna vansinnigt långa blogpost) ofta känns som ett avsides sidospår, eller till och med som en farlig distraktion. Men kanske kan Annikalivet trots allt bli mer än bara eskapism och kompensation, kanske kan det verkligen innefatta djupare existentiell mening, både för mig och andra.

Jag har redan gjort en del landvinningar på sidan Sexologi här på denna website. Men det är liksom rätt kompakt och abstrakt. Det måste ges kött och blod och en personlig vinkel, om det ska kunna bli något av det.
Så jag borde fatta pennan igen, eller snarare placera mina fingrar på tangentbordet, och fortsätta skriva här.

2011 July 14 - Skäl att betala

Då jag var ny i yrket, fick jag höra av en mer erfaren tjej att det fanns två skäl för män att betala: Antingen för att de inte ville bli belastade med att få en tjej om halsen, eller för att de inte kunde få en tjej om halsen.
Och den första kategorin var de bra klienterna, de som betalade bra, var bra i sängen och hade charm. Medan den senare kategorin betalade dåligt och var otacksamt jobb hela vägen igenom.

Då jag fick lite egen erfarenhet, så fann jag det inte riktigt för att vara sant. Det är istället extremerna på en gråskala, där majoriteten av männen är i mitten.

Den genomsnittlige klienten är för det mesta bara en vanlig man som vill ha lite variation och underhållning. De är män som varken fruktar att få något normalt one-night stand jagandes efter sig, och de är heller inte inkapabla att attrahera någon icke-betald kvinna, om de bara hade tid och energi till att ge sig ut och flirta lite.
Men det är enklare och snabbare att bara betala för det. Lite som att ta bilen till en biltvätt, istället för att göra sig besväret med att själv tvätta den.

Och vad gäller extremerna på gråskalan, så är killarna som har svårigheter med att hitta tjejer sällan otacksamt arbete. Tvärtom, så är de ofta killar som bara är lite för känsliga och intelligenta, vilket innebär att de ofta tvivlar på sig själva hela tiden.

De har fått perspektiv på saker och ting, och inser hur liten den enskilda människan är i denna kaotiska och godtyckliga värld. Och de utvecklar för mycket personligt hänsynstagande och integritet, för att vara kapabla till att spela den självgoda machorollen – som trots politisk inkorrekthet ändå är den som många tjejer initialt blir attraherade av.

Att vara för intelligent eller för känslig leder ofta till en viss personlig osäkerhet och ödmjukhet, vilket av någon orsak inte säljer så bra på kärleksmarknaden. Jag tror att en bra förförare måste vara lite som en bra politiker; för korkad för att kunna se perspektiv utanför ett mycket begränsat fält, och för dum för att någonsin betvivla sig själv.

Men medan många politiker nog kan klara sig genom att bara lära sig retorik och fejka en image, så är det inte lika lätt i en intim situation. En osäker kille som försöker fejka det där, uppfattas mer sannolikt som en bluff, och blir avfärdad tre sekunder efter att han har sagt sina första ord.

Men det är ju klart, det finns nog ytterligare en grupp, med överblivna män, som varken är särskilt intelligenta eller känsliga; de outbildade och arbetslösa förlorarna i samhället. Men de killarna får en dyrare escort i Skandinavien ju inte som klienter, då de helt enkelt inte tjänar pengar nog till att ha råd med ens tjänster. Men jag gissar att de är de frustrerade tidsspillarna som besvärar escorter på telefon och email med sina fantasier hela tiden.

För ärligt sagt, om en kille kan behålla ett jobb och tjäna pengar, så finns det alltid något kalkylerande (men kanske inte överdrivet attraktiv) fruntimmer som eventuellt vill ha honom. Om inte för något annat, så bara för att få en försörjare, barnvakt och hantverkare att använda, i utbyte mot en tur i sängen en gång per vecka.

Trevliga killar kommer ofta till att betala oavsett vad. Om inte på direkten, så allteftersom, eller då de går – eller till och med efter att de har gått. Och jag gissar att alternativet med direkt betalning då ofta kan visa sig vara det billigaste valet, med bäst valuta för pengarna, eller i alla fall det säkraste och mest ärliga tillvägagångssättet.

Detta tar oss väl kanske till den andra extremen på gråskalan, killarna som betalar för att inte få en tjej om halsen. För det mesta är det då inte tjejens eventuella kärlek som de fruktar, utan mer de dolda kostnaderna som kan tänkas komma med den. Och det är för det mesta inte killens faktiska personliga attraktivitet som är grejen, utan snarare hans sociala position och rikedom, som liksom gör honom sårbar.

Om han är gift, så kan en romantisk affär vid sidan om skapa katastrof i familjen eller karriären, utifall att älskarinnan vill ha mer än sex. Och om han inte är gift, men rik och i besittning av en bra position, så kommer han sannolikt mest att attrahera klättrerskor och guldgräverskor ändå. Varmed det kan vara mest tryggt och bekvämt att betala direkt och vara ärlig med det hela.

Faktiskt, att betala för att undvika dolda kostnader, förväntningar och krav, är nog en vanlig del av motivationen för de flesta män som anlitar intima tjänster. Tillsammans med att bespara sig tid och ansträngning, som nämnt i analogin med att ta bilen till en biltvätt istället för att själv tvätta den.

De flesta människor, män som kvinnor, måste betala för relationer på ett eller annat sätt. För det mesta betalning bestående av det som våra liv är utmätta i – tid. Tid filtrerad genom arbete som genererar pengar, eller tid filtrerad genom arbete som genererar anda praktiska, känslomässiga och sociala värden.

Och som handel och utbyte av tid och engagemang fungerar, om de är lyckosamma, så ger det fördelar till alla parter. Antingen genom att de får något de inte kunde klara på egen hand, eller genom att den gemensamma tiden och engagemanget blir till något större än vad enskilda insatser kunde ha åstadkommit.

Men det är inte alltid att saker och ting blir fördelaktiga för alla involverade parter. Genom historien så har det oftast varit den svagare parten i en utbytesrelation som lätt blir använd. Men av vad jag har sett, i moderna tider och personliga relationer, så är så inte alltid fallet.

I nära och personliga relationer, så är det istället ofta den snällare och mer hänsynstagande parten, som lätt kommer till att ge mer än han får. Eller den part som skulle kunna kallas för den starkare eller den med flest fördelar. Och som på grund av detta känner större personliga förpliktelser och mer moraliskt ansvar. Och därigenom blir också blir använd, genom att få sina egna fördelar (och ansvar för dessa) vända mot sig.

Professionella relationer är då, på sitt sätt, de mest rättvisa och ärliga att ge sig in i. På grund av att de är så genomskinliga. Alla villkor och betingelser är synliga. Det är ”take it or leave it”, inga diffusa eller dolda avgifter insmugglade i paketet.