header

2011 July 10 - Sex som religion

Ibland är det svårt för mig att riktigt förstå hur mycket känslor och symbolisk innebörd som folk sätter i förbindelse med sex. Jag förstod det inte innan jag började som erotisk hantverkerska, och jag blir ofta fortfarande förbryllad över varför folk är så besatta med hela grejen.

I synnerhet så förstår jag inte varför folk delar upp sex i sådana skarpt avgränsade kategorier av ”rätt” eller ”fel”. Varför kan inte sex vara neutralt och trivialt?

Folk onanerar utan andra anledningar än för at få lite njutning, som en rätt banal och vardaglig grej. Ungefär som att äta något gott. Även om det förra av någon anledning är tabu att prata om.
Men de flesta människor onanerar, och även om de kanske håller det för att vara en strikt personlig sak, så är det vanligtvis något de är rätt känslomässigt neutrala inför, i alla fall i sin privata relation till sig själva.
Varför kan inte sex med en partner utövas på samma betingelser? Bara för lite underhållning, liksom onani, men mer njutbart än att bara göra det helt själv i ensamhet?

Varför måste sex med en partner inkludera så mycket personliga känslor och anknytning, medan onani kan utövas utan annan orsak än att få lite njutning? Och åter, varför är sex med en partner uppdelat i sådana extermer; antingen som fantastisk njutning, eller som fruktansvärt äckel?

Det har vissa likheter med en del religiösa riter, där riktigt obskyra tabun, som kannibalism, plötsligt blir heliga. Den heliga extasen i riten liksom skapad utifrån det enorma i att överskrida det annars så gravt tabubelagda.

Jag tror att sex med en partner helt enkelt har ersatt den gammeldags kristna nattvarden av symbolisk kannibalism. Det är kanske till och med en helt logiskt utveckling. Istället för att ha Guds lag att blint följa, litar vi nu för tiden på humanism, med mänskliga rättigheter, demokrati och så vidare. Gud har blivit vår medmänniska.

Man behöver bara kasta ett öga på moderna filmer och romaner, för att se att grejen med det ”lyckliga slutet”, där allt ordnar upp sig, och som typ ger ny mening till livet, tydligen handlar om att finna romansen med en partner, istället för att liksom finna frid med Gud.
(Det senare var mer vanligt i gamla tiders romaner, där huvudpersonens andliga problem ofta tjatades like utförligt som dagens moderna hjältinnor tjatar om kyssande.)

”Gud är död” proklamerade Nietzsche, och människan har tagit hans plats. Men jag tror han hade fel i sin idé om en nihilistisk och narcissistisk övermänniska varandes Gud inför sig själv. Människor är för sociala för det, de behöver alltid ”den andra” för att kunna komma någonstans i någon process med sig själva.
Vi behöver likvärdiga andra att definiera oss med och mot. Likvärdig opposition mot självet, för att kunna skapa och vidareutveckla ett själv. Annars är vi liksom slut, klara med oss själva, och liksom döda på motivation.

Ändå så handlar alla religioner om att överskrida in till det gudomliga, eller uppleva någon slags symbios eller förbindelse till det gudomliga. Någon slags upplösning av det enskilda jaget in i något större. Fastän vi fortfarande behöver vara alienerade, för att kunna vara individer, och liksom ha något att göra; som att vandra vägen mot att nå transcendensen till det gudomliga.

Hur som helst, om nu den nya guden är människan, vad ska då användas som rit för ett andligt överskridande in till vår medmänniska? Jo, sex passar väl in rätt behändigt där, kan jag tänka.

Det är faktiskt ett perfekt substitut för nattvarden som vi hade i kristendomen. Riten för kommunion har bara gått från att vara symbolisk kannibalism av Kristus (som medel för att uppnå andlig transcendens med Gud) till att istället vara en rit av symbolisk sammansmältning av kroppar genom sex (som ett medel för att nå personlig transcendens till den nu heliga människan).

Hela grejen är nästan fullständigt kopierad. (Fast vad som kopierade vad, där en gång i historien begyndelse, kan man väl undra?) Som sagt, till och med komponenten av det gränsöverskridande tabut, det moraliskt felaktiga och orena dådet som helgat av riten blir gjort heligt och sakrosankt.
Det får liksom mycket mer kraft och mening just på grund av dubbelnaturen med en mörk och tabuiserad baksida, än om det skulle ha varit något annars vardagligt och neutralt, eller bara något med en ensidigt helig natur.

Jag tror det här skulle kunna förklara varför sex med en partner är så skarpt kluvet i ”rätt” och ”fel”. Varför sex förnekas möjligheten av att bara kunna vara något banalt och neutralt, något som skulle kunna praktiseras av oförpliktigade främlingar, blott och bart som underhållning och njutning. Det förklarar också varför onani inte erkänns som ”riktigt sex”, och liksom tystas ned.

Men sex med en partner, jämfört med att bara onanera, kan faktiskt inkludera något som man inte kan göra för sig själv – magin av sensuell beröring. Eller, vad forskare nu för tiden har kommit att kalla hormonet oxytocin. Älskog kan verkligen kännas som någon slags utomvärldslig upplevelse. Ett slags rus, ett ändrat medvetandetillstånd, en sammansmältning med något tidlöst och arketypiskt som går bortom det enskilda jaget.

Men det är inte så mycket det rena sexet i sig självt, som skapar den upplevelsen, utan mer sättet att ha sex på, sensualiteten i det. Hud som berör hud, värmen av en annan kropp, rytmen i det hela. Det är hypnotiskt, och framkallar mycket mäktig instinktiv energi. Känslor som är så primala och djupa, att de inte längre är personliga alls, utan bara rena arketypiska instinkter.

Och den upplevelsen kan man alldeles utmärkt väl ha med en komplett främling, om bägge bara har lite sinnesfokus. Liksom jag har mött folk, som har levt i monogama relationer i decennier, utan att någonsin ha fått uppleva något sådant, utan bara har haft relativt mekaniskt sex.
Och många människor säger sig bara ha haft den där riktigt bra älskogen då de var unga och förälskade. Efter att ha lärt känna varandra innan och utan, ha fått barn, och alltid ha tidsbrist i vardagen, så finns det ofta inte kvar hos folk i äktenskap, eller i liknande långvariga relationer.

Och konstigt nog, så är det mycket lättare att få till den där älskogsupplevelsen – med all den där sensualiteten och hormoninducerade euforin – i professionellt sex, jämfört med i icke-betalt tillfälligt sex.

Normala one-night-stands är liksom för riskabla, sett till vad folk eventuellt kan tänkas önska nästa dag. Alltför varma kramar, ömma kyssar och kärleksfulla beröringar, kan lätt misstolkas som att man sänder ut signaler om intresse för ett varaktigt förhållande. Tillfälligt sex, utan pengar involverade, handlar praktiskt taget alltid om mekaniskt och icke sensuellt sex.

Och dessutom, med festande och alkohol tidigare på kvällen, har man normalt inte mycket av en chans för att få till fysiskt bra sex på något som helst sätt. Jag brukar skämta om att våra dagars sedvänja med att ragga tillfälliga partners verkligen är självförnekande till sin natur; på grund av att man förstör det hela genom att dricka så mycket för att våga. Och alltid komma till skott i sena timmar, då kroppen förbereder alla system för sömn.

Jag undrar om det är därför som professionellt sex är så hotande för resten av samhället? På grund av att det utgör ett hot mot familjevärden med stabil monogami, på ett sätt som vanligt tillfälligt sex aldrig kan göra?

Är det sexuellt kätteri, just därför att det har en så stark benägenhet och förmåga till att uppväcka den där ”magiska beröringen” av sensualitet? Och framkalla den där utomvärldsliga upplevelsen genom sex? Men gör det i form av att uppföra sig som vild och otämjd magi, istället för skolad och målmedveten magi?

Magin i upplevelsen är nog i sig självt, den blir inte riktad någonstans, den blir inte använd för några andra goda ändamål eller syften för samhället. Den handlar bara om upplevelsen av den i ögonblicket. Vilket gör den oerhört potent, som elektricitet tappad rakt från källan, utan att ha filtrerats genom några slags resistorer eller adapter.

Jag antar att det verkligen måste vara ett slags kätteri, sett till hur denna nya ”kommunion av sex” annars leds och styrs till att bli ett fundament för familjevärderingar.
Den används för att skapa fasta personliga band, vilka får folk motiverade till att ha barn, uthärda tråkiga jobb, och bli fullständigt villiga till att bli formade och bundna till större strukturer i samhället. När folk väl är fångna i familjeband, så är de kontrollerbara för resten av samhället, genom att deras motivationer blir förutsägbara och mainstream. Deras libido blir tämjd.

Men för att åter se på den dramatiska delningen mellan ”rätt och fel” sex, och förnekelsen av att sex skulle kunna vara neutralt: Är det nu det neutrala och triviala sexet samhället fruktar? Nej, inte som sådant, om det bara är mekaniskt och utan större njutning, i stil med tillfälliga krogragg eller onani.
Utan det som fruktas är att sex skulle kunna vara neutralt och trivialt vad gäller personlig anknytning och syfte, men ändå ha den där magiska upplevelsen och instinktiva kraften. Det är det som gör professionellt sex till subversivt och fruktat kätteri.

 

2011 June 30 - Sexualitet – kapacitet vs objekt

I denna blog post kommer jag att vidareutveckla några av de teman som nämns i diskuranalysen på sidan ”sexologi”, så jag rekommenderar att du läser den schematiska sammanställningen i mitten där, innan du läser detta, i synnerhet hela kapitel 1.

Det äldsta yrket beskrivs ofta som att ”sälja sig själv”, ”sälja sin kropp” eller ”sälja sin sexualitet”. Jag har ofta undrat hur detta kan komma sig, sett till att vad som faktiskt säljs är en service, bestående av handlingar.
Vad är så speciellt med att det handlar om sex? Jämfört med att sälja sitt intellekt i ett jobb, sin fysiska arbetskraft i ett annat, eller sin empati tillsammans med omvårdnad i ett tredje? I det sista fallet, till exempel moderskap som dagisfröken eller mänsklig medkänsla som präst.

Jag antar att de flesta nu skulle säga att man inte kan sälja inre kapaciteter som moderskap eller medkänsla. Men kan man då sälja sexualitet?
Och i det fall att man talar om att sälja sex, så verkar det som om sexualitet och sexuella handlingar är ihopblandade till en och samma sak – sex.

Det finns ett sammanfallande, eller koinciderande, samband mellan våra externa handlingar och upplevelser och våra interna kapaciteter och upplevelser. Våra interna kapaciteter, och upplevelser av dessa kapaciteter, förmår oss att handla. Och externa handlingar (utförda av oss själva, eller utförda av andra) kan trigga och stimulera våra interna kapaciteter (och upplevelser av dessa). Här finns vad vi skulle kunna kalla en bidragande orsaksverkan, dock inte en automatisk eller nödvändig orsaksverkan.

Som om man till exempel arbetar med omvårdnad av barn på dagis; och där säljer ett slags empatiskt moderskap, tillsammans med handlingar av omvårdnad. Eller om man jobbar med konsultation som präst; och därmed säljer mänsklig empati/medkänsla, tillsammans med handlingar bestående av konsultation.

Men de faktiska handlingarna utförda i dessa yrken orsakar eller animerar inte med nödvändighet inre kapaciteter som moderliga känslor eller mänsklig medkänsla. De blott och bart sammanfaller/koinciderar. Eller skulle kunna sägas ha en bidragande orsaksverkan. Men inte en nödvändig orsaksverkan på samma sätt som automatiska eller mekaniska lagbundenheter för orsaksverkan i den externa fysiska världen.

Likväl, ska dagisfröknarna, prästerna, och andra som jobbar med människor, vara lyckliga i sina jobb, finna dem meningsfulla och kunna göra bra ifrån sig – så bör omvårdnaden, konsultationen, och liknande mänskliga bemötanden, helst sammanfalla med känslor av empatisk natur. Annars kommer de inte att göra särskilt bra jobb, och förmodligen inte trivas med dem heller.
(Och jag skulle säga att det samma gäller för de som jobbar med sexuell service, vad avser sexuella handlingar och sexuell kapacitet.)

Men det är inte så att någon tror att en dagisfröken rimligtvis säljer sitt moderskap i sitt jobb. Att de fysiska handlingarna med omvårdnad automatiskt, med någon slags nödvändig orsaksverkan, skulle animera hennes moderliga känslor, och dessutom liksom utvinna dem från henne. Eller till och med skada eller traumatisera hennes moderskap, om hon erbjuder stora mängder omvårdnad till barn som inte är hennes egna.

Inte heller tror någon att en präst rimligtvis kan bli exploaterad på sin kapacitet för mänsklig medkänsla. Att hans handlingar av prästlig konsultation med nödvändighet skulle innebära att han automatiskt upplever medkänsla, vare sig han gillar det eller inte. Eller att han till och med ger bort sin medkänsla till en annan person. Eller att det skulle kunna skada hans integritet, betyda att han i sitt yrkesutövande ”säljer sin medkänsla”.

Ingen talar någonsin om ”moderlig exploatering” vad gäller dagisfröknar, eller ”medkänslomässig exploatering” vad gäller präster. Men de talar om ”sexuell exploatering” vad gäller sexarbetare. Hur kan detta komma sig?

Det enda sätt det går att förstå på, är för att kvinnlig sexualitet inte uppfattas som en intern och autonom personlig kapacitet i kvinnor. Sexualitet i kvinnor är tydligen inte sett som ontologiskt likvärdig med andra interna och autonoma personliga kapaciteter, som föräldraskapskänslor, vänskap eller medkänsla.
Utan istället sett som något slags objekt, om än immateriellt; och därför kallar jag det ett metafysiskt objekt, övernaturligt som det verkar vara.

Det är förståeligt, sett till traditionen med att kvinnor ansågs vara passiva sexuella objekt, att bli sexuellt definierade, ägda och använda av män. Kvinnor definierades som själva varande alienerade från den passivt vilande sexualiteten inom dem (förutom de hysteriska, sjuka och dåliga kvinnorna förstås).
I den utsträckning att en kvinna kunde uppleva sexualitet, så var det genom att få detta alienerade ”metafysiska objekt” i henne animerat av en man. Inte bara genom direkta handlingar, utan också indirekt, genom att bara bli sedd eller definierad som sexuell av en man.

Det är därför kvinnor i sexuellt avseende ses som sårbara, och därför som kvinnlig sexualitet är så starkt associerad med passivitet och användbarhet som bruksvara.
Det är därför som det antas att sexuella handlingar alltid, med nödvändig orsaksverkan, involverar sexualitet (frivillig eller ofrivillig) hos kvinnor. Eller varför kvinnor till och med antas få sin egen sexualitet automatiskt påverkad (lustfyllt eller skamfyllt) av att endast bli sedda nakna av män.

Detta förklarar också varför icke önskade sexuella handlingar automatiskt antas skada sexualiteten hos kvinnan. (Jag skulle inte säga att sålunda inte är fallet – men orsaken till det, är inte given av naturen, utan av att kvinnor har internaliserat denna idé om att deras sexualitet är externt animerbar, och därigenom realiserar de det känslomässigt för sig själva.)

Detta kanske kan förklara varför en del riktigt extrema andra vågens radikalfeminister kom till slutsatsen att ”allt penetrerande heterosexuellt sex är våldtäkt”. Och varför några rätt inflytelserika radikalfeminister i Sverige jämstället prostitution med organhandel.
Men hur kommer de sig att de kan få för sig att jämställa sexuella tjänster med att sälja en lever eller njure? Var är ”objektet” som blir sålt? Jo, det enda sättet att begripa det på, är genom att förstå kvinnlig sexualitet som ett slags metafysiskt objekt, vilket kan bli överfört och utvunnet från en person till en annan.

Men hallå, nu snackar vi om ”magiskt tänkande”!
En intern kapacitet som sexualitet, som blir orsakad och animerad, till och med exploaterad och utvunnen, genom externa fysiska handlingar utförda av en annan person.

Och ok, du behöver inte vara antropolog för att hålla med om att social magisk verklighet faktiskt existerar, i den utsträckning att en grupp människor tror på den. Om du tror på voodo, och får en hemsk förbannelse över dig, så kommer du verkligen att lida psykologiskt och psykosomatiskt.
Och om kvinnor tror att deras sexualitet är ett externt metafysiskt objekt, snarare än en intern personlig kapacitet, så är det verkligen på riktigt för dem, liksom de psykologiska konsekvenserna av detta.

Men det verkar väldigt mycket som utdaterad vidskepelse för moderna människor på tjugohundratalet att tro på. Officiellt vill vi ju tro på att kvinnor är kapabla till en egen autonom sexualitet, som en slags kapacitet.
Ändå verkar ingen av dessa antiprostitutionsfeminister riktigt inse att de befattar sig med ”magiskt tänkande”, då de kritiserar destruktiv sexualitet och objektifiering av kvinnor.
Inte heller att de stärker ontologin (eller diskursen) för det genom att blint acceptera premisserna för det, utifrån att de bara kritiserar det utifrån dess egna premisser för att definiera verklighet:

Om sexuella handlingar inte är legitima att arbeta med professionellt, på grund av att detta orsakar sexuell exploatering av kvinnor – så accepterar och samtycker man till själva premissen om att kvinnlig sexualitet är något slags exploaterbart objekt, istället för att vara en autonom kapacitet. Och man bidrar därmed också till att vidmakthålla och reproducera detta som social verklighet för hur sexualitet definieras och konstrueras.

Om arbete med sexuella handlingar definieras som att ”sälja sin sexualitet” – så ger detta att premissen för hur sexuella handlingar definieras är: sexuella handlingar = sexualitet.
Om arbete med sexuella handlingar definieras som att ”sälja sin kropp” – så ger detta att premissen för hur sexuella handlingar definieras är: sexuella handlingar = kropp.
Och om kvinnor som arbetar med sexuella handlingar definieras som att de ”säljer sig själva” – så ger detta att premissen för hur kvinnors sexuella handlingar definieras är: kvinnors sexuella handlingar = kvinnors själv.
Och om man sammanställer det: sexuella handlingar = sexualitet = kropp = kvinnors själv.

Jaha, vem är det som konstruerar sexuell kroppslig objektifiering av kvinnor här? Just de personer som försöker beskydda kvinnor från sådant, verkar det som.

Antiprostitutionsfeministerna verkar bara vara fullständigt hemmablinda och oreflekterade, inför vad de tar för att vara någon slags essentiell sexualitet, som bara ”existerar”, såsom skulle den vara biologiskt given. Något oföränderligt, som vi måste försöka beskydda oss själva från, men inte kan ändra naturen på. Och de utgår ifrån att alla måste känna på samma sätt inför det.

De lämnar inga öppningar för att det skulle kunna vara socialt och kulturellt konstruerat – och att några människor kanske har ett alternativt sätt att tänka och känna om saken. Eller att de senare kanske skulle kunna ha en bättre ontologi, eller diskurs, för att konstruera sexuell verklighet här.

Bättre i betydelse av mindre fylld med konflikterande värdepremisser. Istället mer funktionellt och mer konsistent med hur de flesta människor skulle föredra att definiera sexualitet. Utifrån den fundamentala premissen att de flesta inte gillar idén om att definiera/konstruera kvinnlig sexualitet som ett exploaterbart objekt, istället för varandes en autonom kapacitet.

Om arbete med sexuell handlingar likställs med att sälja kroppsorgan – så säger det att den kvinnliga sexualiteten är jämförbar med ett passivt kroppsligt organ, ett objekt. Väldigt långt ifrån en autonom kapacitet; vare sig som kapacitet till handlingar eller kapacitet till sexualitet, utan blott objektifierad kropp. Antiprostitutionsfeministerna har bitit sig själva i svansen, och är fångade i en sluten cirkel av att själva reproducera den sociala verklighet de inte vill ha.

De verkar inte inse att det huvudsakliga problemet handlar om internaliseringen av vårt gamla destruktiva patriarkala arv för sexualitet, snarare än om manligt förtryck. Problemet är internaliseringen av denna idé om sexualitet i kvinnor som ett slags exploaterbart metafysiskt objekt, i stället för varandes en autonom personlig kapacitet.

Kvinnor själva tror det förra om att vara verkligt, och därigenom realiserar de det känslomässigt i sig själva. I stil med någon slags självutförd psykologisk könsstympning, istället för en externt påtvingad fysisk sådan. (Och ni som har läst Foucault fattar vad jag syftar på.)

Men det feministiska sättet att hantera detta, är genom att endast bli protektionistiska, viktimiserade, och genom att anklaga män för att vara förtryckande. Vilket verkligen inte löser problemet. Såsom protektionism fungerar, så leder det bara till en nedlåsning, ett tillstånd av belägring, ett status-quo, balanserat av artificiella medel. Protektionism leder bara till en frysning av situationen, ett försök att kontrollera existerande faktorer och premisser, istället för att skapa nya faktorer och premisser.
Därigenom när och konserverar man dessutom existerande faktorer och premisser; genom att arrangera sociala institutioner runt dem, vilka hindrar nya faktorer och premisser från att kunna växa och utvecklas.

Dagens antiprostitutionsfeminister inser inte, att den huvudsakliga frågan för emancipation borde handla om att skapa en ny social verklighet.
Och vi som jobbar professionellt med sexuella tjänster, som faktiskt har hittat ett nytt och upplyst sätt att definiera, konstruera och relatera till sexualitet – vi anses leva i självbedrägeri och lida av falskt medvetande. Fastän alla feminister borde omfamna får positiva diskurs för sexualitet som inre autonom kapacitet (istället för exploaterbart objekt) som sexuell upplysning för alla kvinnor!

 

2011 June 26 - Om kärlek

Jag blir inte kär och förälskad på det sätt som de flesta blir. Då jag var yngre trodde jag att detta var någon slags brist, eller ett personligt misslyckande, som jag borde jobba med. Men det slog aldrig väl ut. Varken med tjejer eller killar.

Vad lever jag för då, om inte för kärlek? Jo, visst älskar jag, men bara inte på det romantiska sättet med en annan person som fokus. Istället blir jag kär i mina kreativa och nördiga hobbies, min amatörkonst, min sportsträning, och mitt intresse för att läsa och tänka om världen.

Och jag har kommit fram till att det är helt ok. Det har alltid funnits folk som mig. I gamla tider skulle jag kanske ha blivit en nunna, som fokuserat på gudomlig kontemplation. Eller kanske en halvgalen byhäxa, boendes ensam med några katter i en liten stuga i skogen, talandes till träden och vinden. Eller, kanske mest troligt, en ballettdansös av låg moral.

I de flesta samhällen har det funnits personer som inte har varit del av vad man skulle kunna kalla samhällets reproduktiva grupp. Människor som istället har känt sin passion brinna för idéer, konst, vetenskap och andra excentriska personliga intressen.

Nuförtiden så är det bara inte särskilt politiskt korrekt. Alla förväntas vilja vara en del av lycklig mellanpersonlig monogami av något slag. Till och med den nyliga acceptansen av homosexualitet handlar bara om att folk snyggt och prydligt ska binda sig i sexuell tvåsamhet. Och om någon vägrar detta, vare sig som gay eller straight, så anses personen i fråga vara känslomässigt störd.
I synnerhet om man är en tjej. Killar som ger sig till att vara excentriska eviga ungkarlar verkar vara mycket mer accepterade. Men en ung och snygg tjej? Nej, det verkar vara fullkomligt oacceptabelt.

Det är inte så att jag helt och hållet skulle vilja vara utan mänskligt sällskap. Nej, människor fascinerar mig verkligen, i all sin komplexitet, med sinnen och känslor som utgör hela universum. Faktiskt, var och en av oss är som en liten gud, bärandes en unik representation av allt vi har upplevt i den yttre världen, plus ytterligare en dimension – ett helt vara av personlig närvaro, med känslor, idéer och livsgnista.

Men just denna mänskliga komplexitet är också det som håller mig från att bli kär på det där romantiska sättet. Jag får emellanåt små infall av något som förälskelse riktat mot någon på lite avstånd. Men när jag sedan lära känna personen mer så försvinner alltid min förälskelse, då det bara är så mycket med en person.
Men det är inte så att jag blir besviken på folk; snarare överväldigad. På ett ”information overload” sätt liksom.

Jag har upptäckt att detta med att förälskelse korresponderar med ett fåtal aspekter, sedda eller inlästa, i en annan person, faktiskt också fungerar omvänt.
Om jag bara fokuserar lite, och stänger ute det mesta av det där informativa överflödet, så kan jag faktiskt läsa in förälskelse och attraktion i praktiskt taget vem som helst, om jag bara bemödar mig om att ställa in mitt fokus rätt. (Vem som helst som uppför sig trevligt, och som jag känner mig trygg med, i alla fall.)

När det handlar om sex och intimitet, så är det så djupt rotat, att vi alla delar samma relevanta egenskaper och förutsättningar för det. (Kanske för att vi alla är evolutionära slutprodukter från hitintills lyckade led för sexuell reproduktion.) Nyanserna i det kan variera lite från person till person, men alla har de fundamentala förutsättningarna för sexuell attraktion, om man bara går in på kärnan av det.

Detta är faktiskt en rätt intressant paradox. På ett sätt så kan jag älska alla, på ett annat sätt ingen. På grund av samma orsaker, i bägge fallen, mer eller mindre. Människor består av så mycket information.

Det är som om de flesta människor ger sig till att bli förälskade i någon genom att fokusera på de aspekter de vill se och finner attraktiva, och sedan förnekar de resten av den personen (som kanske inte var så attraktivt helt igenom). Och likaledes, de vägrar att bli kära i andra, genom att inte vilja se det de skulle kunna bli kära i, utan istället fokusera på de aspekter de tycker gör den personen oattraktiv.

Men i själva verket så är folk i grunden lika rörande allt det basala som är relevant för sex och intimitet: Alla små skillnader vad rör personlig attraktivitet är mer sociala konstruktioner som blir uppblåsta för att skapa sociala hierarkier, vilka syftar till att avgöra och fördela relationer av makt mellan människor. Mer än att de egentligen säger något essentiellt om enskilda individer.
Mest av allt, så är det en distribution av roller, som folk mer eller mindre medvetet accepterar att internalisera och spela med i. Men det säger verkligen inte mycket om allt de faktiskt är.

Och för mig är det omvänt. Jag ser för mycket hela tiden – och har så kommit på att jag kan älska alla lite, men ingen fullt, då det senare bara skulle vara för mycket att hantera.

För romantiska relationer så finner jag andra personer alltför komplexa och utmattande att umgås med för alltför länge åt gången. Eller behöva träffa var och varannan dag, ringa och sms:a fram och tillbaka till hela tiden, eller till och med sova i samma säng med.
Mest ansträngande är det att spendera odefinierade tidsrymder tillsammans, utan strukturerade aktiviteter. Det stressar mig och gör mig trött. Jag vet inte vad jag ska göra, kan inte fokusera på något för mig själv, och börjar efter ett tag känna mig obekväm och irriterad. Längtandes efter min ljuva enslighet, då jag kan vara ett med tiden och världen, utan att bli störd av någon annan.

Emellanåt så kan jag klara en romans för en kort tid, och till och med gilla den, men för det mesta så blir det snabbt för mycket för mig. Jag har gett det flera försök, både med killar och tjejer som jag verkligen gillade. Men jag lyckades aldrig riktigt trivas med det.
Jag vacklade alltid mellan att antingen känna mig falsk och fejkad, eller som en kärlekslös och oomtänksam person. ”Fake it until you make it” fungerade aldrig för mig, det kändes aldrig riktigt, känslomässigt sett.

Jag har aldrig känt mig i närheten av att vara så falsk och fejk med en klient som jag alltid har känt mig då jag har försökt vara riktig partner till någon. Att ge mig in på betald dejting var om något en stor lättnad, som satte struktur och stabilitet till det hela med dejting och sex. Det gjorde det hela organiserat och begripligt, samt befriade mig från skulden över att inte kunna älska någon helhjärtat nog.

Är jag då relationsfobisk, som jag påstår på sidan ”introduktion”? De flesta skulle förmodligen diagnostisera mig som sådan. Men jag själv tror inte att det är det adekvata sättet att beskriva mig. Jag tror att det ligger mer i det än så.
Att det finns mer av en mening med det. Jag kan inte se mig själv som mamma till barn heller, och känner ingen längtan efter barn. Det finns bara för mycket att göra i mitt eget liv, för många nördiga saker att bli absorberad av.

Som sagt, i ett annat liv, hade jag kanske blivit en person som sökt sig till ett andligt liv, eller någon excentrisk konstnär eller forskare. Inte alla är gjorda för att leva idealet med att ha förhållanden och familj i livet. Och jag tror inte att det är sjukligt, utan mera en slags naturlig variation i personlighetstyper.
Idén om att eventuellt försöka ”jobba med mig själv” för att passa in i idealet om att ha ett fast förhållande med någon, skulle bara kännas som att begå våld på min natur, på min person och mitt eget sätt att vara.

Människor är intressanta, och den fysiska delen av mig behöver sex och gos. Men mitt sinnes fokus och mitt hjärtas passion är dedikerade till något annat tror jag. För att söka efter frågor, skapa intressanta ting av skönhet, och försöka tänka och känna saker som de flesta människor inte tänker och känner. Bara för att jag älskar det.

 

2011 June 25 - Mer om mig

Jag tror det kan vara klokt att påpeka att jag nog är lite av en outsider också i förhållande till majoriteten av mina systrar i värvet.

De flesta tjejer i branschen lever väldigt normala liv, och håller en väldigt skarp tudelning mellan sin identitet som sexarbetare och sin normala sociala identitet. De flesta människor kan aldrig gissa hur normala de flesta tjejer i yrket är (i alla fall vad gäller den bättre delen av branschen i Köpenhamn).
De är tjejer som de flesta aldrig skulle tro det om. Studentskor och ensamma mammor, karriärkvinnor med smak för extra lyx och arbetslösa psykosomatiker, tillsammans med kämpande egenföretagare och diverse artister och modeller med tillfälliga uppdragsjobb, lågavlönade kvinnoarbetare inom offentlig sektor, och en och annan uttråkad hemmafru.

Jag tror att den enda enskilda faktor de alla kan sägas ha gemensamt, bara är att de vid något tillfälle behövde extra pengar, och av tillfällig slump råkade få någon kontakt eller invitation till att prova på det äldsta yrket.
Och de fick denna kontakt eller invitation på ett sådant sätt, att de också råkade få en glimt av att det faktiskt verkligen var något mycket annorlunda, än vad den fördomsfulla stereotypen presenterar det som.

De flesta tjejer är normalt mycket hemlighetsfulla med det, och desto mer välanpassad och framgångsrik identitet de annars har, desto mer diskreta är de, och desto skarpare håller de tudelningen i sitt dubbelliv.
Men om du tror att jag är ovanlig för att jag har studerat lite, så är det långt ifrån sanningen. Många klienter tror att det måste vara ovanligt, eller till och med extraordinärt, men det är det faktiskt inte.
Men få av tjejerna med högre utbildning jobbar som sociala escorter, eller har tid att vara självständiga, med all den administration det innebär. De kör normalt dubbellivet desto hårdare, och jobbar ofta mer ”bara sexfokuserat”, desto högre status deras normala identitet har. För att inte blanda in, eller blanda ihop, sin ”verkliga” identitet med sysslan som erotisk hantverkerska.

Det enda som är lite speciellt med mig, skulle kunna sägas vara att jag är lite av en outsider i bägge världarna. Utifrån den aspekten, tror jag egentligen inte att jag skulle passa så bra som rollmodell eller mentor för de flesta anda tjejer i yrket, vad gäller att vara någon att identifiera sig med.
Men då jag är rätt bra på att observera och analysera saker, samt på att formulera mina slutsatser, så tror jag ändå att jag kan bidra med en del bra input i form av teori.

Dock, jag är inte intresserad i att personligen bli en taleskvinna för det äldsta yrket. Jag förklarar det redan lite mer detaljerat i min FAQ 15, men då jag kan föreställa mig att många kommer att läsa min blogg snarare än min FAQ, kan det ju vara bra att påpeka igen.
Jag lever mindre av ett dubbelliv än de flesta tjejer i yrket gör, men om något, så är livet utanför mitt escortande ett introvert och stilla liv, vilket jag trivs mycket bra med, och inte vill få någon förändring i.

Jag litar på att jag har nog med hjärna och kompetens, i kombination med ett prydligt och presentabelt uppförande, för att kunna få fler undangömda skrivbordsjobb på somliga platser på somliga meriter, oavsett mitt oortodoxa sexliv. Men det är ju ingen grund till att driva det hela till något extremt, med att figurera i mainstream medier eller liknande.

För mig har faktiskt stigmatiseringen av att vara en så kallad prostituerad ofta känts som en slags frälsning eller fristad. En beskyddande sköld, ett bevis på att jag verkligen är en outsider på insidan, och att jag inte bara inbillade mig saker när jag kände mig alienerad, och djupt omotiverad vad gäller många av de sociala förväntningar man antas vilja leva upp till – och till och med leva för.

Jag bevisade min inre avvikelse från normaliteten, genom att manifestera den i den yttre världen med mina handlingar som en utförare av sexuella tjänster. Och det fick mig att tro på mig själv, och gjorde mig självsäker nog till våga lita på mina egna känslor.
Det gav mig integritet, inre styrka till att våga definiera mig själv gentemot mig själv. Jag slapp tvivla på mig själv, i avseende av att behöva underkasta mig att andra människor ville definiera mig åt mig, vad gäller vad jag borde vilja eller inte, i enlighet med vad som anses vara normalt.

Nuförtiden behöver jag egentligen inte bevisa vem jag är inför mig själv på det sättet. Nu är jag stark nog att våga definiera mig själv bara utifrån mig själv. Utan att behöva klamra mig fast vid någon anti-identitet i opposition mot normaliteten, för at få lite mark under fötterna. Men det var inte så lätt när jag var mycket ung, och bara inte kunde passa in i det som antogs vara känslomässigt normalt.

Att arbeta med sex har varit en ursäkt från att behöva ha en pojkvän. Både som ett direkt medel för bortskrämmande, och som ett indirekt medel för att bevisa för mig själv att jag är så avvikande, att också detta att jag inte vill ha en pojkvän (eller någon partner) faktiskt är på riktigt för mig. Oavsett vad andra säger ”skulle vara bra för mig”, eller vad som skulle vara normalt, eller enligt andra skulle vara vad jag, mig själv ovetandes, egentligen vill.

Det gjorde mig också självsäker nog till att våga vägra krav på att jag, på grund av mitt intellekt var förpliktigad, eller liksom förutbestämd, till att gå någon hemskt tråkig utbildning för att göra någon prestigefull professionell karriär. (Som jag aldrig skulle ha varit lycklig eller bekväm med).

Då jag var yngre kände jag mig ofta som en sälkubb hotad av att bli klubbad och flådd, på grund av min användbarhet för andra och samhället i stort. Att få mig själv ”befläckad” med stigma som prostituerad, fungerade på samma sätt som den sprayfärg en del sentimentala djurrättsaktivister målade sälkubbar med.
Genom att inte längre ha en (för andra) användbar päls längre, så fick jag istället rätt till att äga mig själv, och leva mitt eget liv.
Jag skulle inte kalla det självdestruktivt, då jag i likhet med sälkubbarna inte brydde mig ett dyft om vad för färg min päls hade, utan bara om att den skulle hålla mig varm och torr. I övrigt så ville jag bara få leva, och vara fri till att få göra det som låg i min natur.

Och att leva i enlighet med min natur, handlar för mig mycket om att slippa behöva delta så mycket i det sociala livet, utan istället få leva mycket i min egen lilla värld. Att få leva för mina egna nördiga och kreativa intressen, istället för att förväntas leva för nära relationer till andra personer, eller förväntas leva för prestationer och framgångar i någon yrkesmässig karriär.

Utöver att befria mig från det jag inte ville, så gav mig också det äldsta yrket möjligheter till att få göra det jag verkligen ville göra. Det gav mig pengar till att kunna studera riktigt intressanta, men mindre användbara, ämnen inom humaniora och samhällsvetenskaperna. Utan att behöva bekymra mig över att slösa bort studiemedel på sådant som inte hade några riktiga framtidsutsikter vad gäller jobb.

Jag fick till och med både tid och pengar till att ha råd att gå en del fullständigt oanvändbara privatutbildningar, och engagera mig i projekt rörande mitt sökande och mina kreativa hobbier. Bara för att jag fann det meningsfullt, och ville utveckla mig själv som person.

Sett till allt detta, så är jag inte en särskilt vanlig eskortflicka. De flesta andra tjejer har mer alldagliga liv utanför sina förehavanden inom det äldsta yrket. I alla fall de som jag har lärt känna lite närmare, även om ingen av dem är kvar i branschen längre.
Men de flesta jobbar heller inte med det särskilt länge, utan bara över en kortare tid, även om de har en tendens att komma tillbaka om de gör slut med killen, blir av med jobbet eller liknande.
Pengar är en stark motivation för oss alla, likaså den spännande känslan av att vara del av något som ett hemligt sällskap, och den sexuella kicken av göra något som liksom är förbjudet, ändock inte illegalt, och därmed liksom tryggt förbjudet.

Men utifrån vad jag har sett, så lider de flesta andra tjejer mycket mer av den sociala stigmatiseringen, och har större problem med att behöva leva strikta dubbelliv och konstant ljuga för pojkvänner, barn och andra i vän- och familjekretsen. Och de flesta tjejer har mer inre konflikter med hur de ska relatera till sig själva; utifrån deras identitet i det vardagliga livet, och vad de gör som erotiska handverkare.

I den utsträckning jag har upplevt nämnda ting, så har det varit i en kontext av ett ”annorlunda inre landskap”. Och utifrån annorlunda personliga motivationer och sociala relationer i mitt liv, jämfört med hur det är för de flesta tjejer i branschen.

Man kan då undra om jag verkligen är rätt person för att ge mig till att skriva något som psykologisk guidning för hur man kan jobba med professionellt sex, vilket som nämnt i FAQ 19 och i mina förra blogposter, är en del av mitt syfte med denna blog.

Men för det första, så är det ju så, att det överhuvudtaget inte finns så många andra röster där ute som erbjuder någon slags guidning, sett i relation till hur många sexarbetare det finns. Och jag har fått många emails från andra tjejer, främst svenska, som ber om hjälp och mentorskap. Så en röst mer, hellre än en mindre, borde ju vara att föredra. Och som saken är så har jag ju dessutom lite handlag för att skriva. (I alla fall på svenska och engelska, danskan är lite mer trasslig.)

För det andra, även om jag kanske är en outsider också bland outsiders, så handlar ju mina göranden och låtanden som glädjeflicka i slutändan om faktiska handlingar i verkliga situationer; så naturligtvis finns där mer likheter än olikheter. Och jag har varit igång i många år nu, längre tid än de flesta tjejer håller på, så jag har lite erfarenhet att utgå ifrån.

Och för det tredje, i en del avseenden så kan jag vara mer klarsynt, och ännu bättre på att formulera min förståelse av saker och ting språkligt, just på grund av att jag är en evig outsider. Istället för att förstå saker och ting undermedvetet, eller genom direkt känsla, så kör jag dem för det mesta genom logiskt tänkande. Vilket gör mig bra på att förklara saker med blott och bart skriven text.

Men jag vill icke desto mindre råda dig som läser denna blogg att hålla i minnet att alla subjektiva och personliga saker som jag skriver om mig själv här i bloggen, inte går att generalisera som ”typiska” för en sexarbetare, och heller inte att generellt applicera på majoriteten av utövarna inom det äldsta yrket. Jag är alltså lite av en enstöring, och en outsider också bland outsiders.

 

2011 June 24 - Syfte och metod

Denna blogg har 3 huvudsyften.

Det första och enkla, är att underhålla mina klienter, både de sedan tidigare etablerade och de nya jag kan tänkas få.

Det andra syftet är att vidareutveckla det jag har startat på min sida ”sexologi”, att ge röst och språk till den goda kulturen för professionellt praktiserat sex. Att ge intellektuella verktyg för att förse oss involverade i det äldsta yrket med en positiv självförståelse. Samt ge någonting av psykologisk guidning, som nämnt i FAQ 19.

Och det tredje syftet, är helt enkelt bara att ha lite kul med att sätta mina åsikter och idéer om världen som sådan på pränt i tydligt formulerad text. Något som också kommer att ge mig en möjlighet till att tänka igenom dem lite bättre, och utveckla mig själv som person.

Jag övervägde att göra 3 separata kategorier för min blogg, men jag fruktar att det bara skulle begränsa min kreativitet för mycket. Att jag antingen skulle känna mig alltför stel och avgränsad när jag skriver, eller alltför ofta skulle hamna med bloggar som jag inte skulle veta vart jag skulle placera. Med mindre än att de blev uppdelade och omskrivna för att passa in i de separata kategorierna, men då skulle de kunna riskera att förlora något av sin personliga touch och ”den större kontextens sammanhang”.

Och jag tror att just denna ”den större kontextens sammanhang” kommer att vara synnerligen viktig för att göra den positiva diskursen för professionellt sex förståelig, och möjlig att ta till sig, istället för att bara verka vara massa abstrakt teori.

Men det kommer att bli lite förvirrande, en flytande skiftning mellan 3 perspektiv: Ett mycket subjektivt perspektiv, vilket bara kommer att vara personligt och partikulärt för mig. Ett subjektivt perspektiv som jag hoppas är någorlunda generaliserbart, och möjligt att tydligt identifiera sig med, för andra sexarbetare. Och ett mer objektivt perspektiv, som bara kommer att handla om teorier angående sexualitet i samhället generellt.

Jag tror problemet kommer att vara att veta när jag bara refererar till ”mig”, eller när jag refererar till ”oss”. I det senare fallet i betydelse av att det subjektiva perspektivet är generaliserbart för andra sexarbetare, och inte bara handlar om mig partikulärt.

Men jag kommer att tillåta lite tvetydighet här, då gruppen av oss som jobbar med kommersiellt sex är en otydlig grupp, med så många olika individuella förhållningssätt, också inom den positiva diskursen. Istället för att jag försöker separera mellan när jag refererar till ”mig” som partikulär person, eller till ”oss” som kollektiv av erotiska handverkare, så kommer jag att lämna det upp till läsaren att utifrån magkänsla välja och avgöra vad som är vad.

Jag har i alla fall redan en rätt klar bild om vad jag ska skriva om här på följande bloggar. Åtminstone för en 10-15 input eller något i den stilen. Och jag tänker bara rassla iväg med det här under juli. Jag har hela sommaren fri från jobb och studier, så nu om någonsin, är det tid för det. Men jag har ett annat kreativt projekt här i augusti, och sedan studier igen i september. Så efter juli tror jag mitt bloggande kommer att mattas av, eller kanske helt avstanna för ett år, tills nästa sommar, eller åtminstone tills jullovet.

Men jag har massa gamla noteringar, som bara ska dammas av och skrivas om lite. Jag har alltid skrivit mycket i form av dagliga eller semidagliga journaler, bara för min egen skull, som ett sätt att bättre förstå vad jag faktiskt tänker – och komma ihåg det. Från gamla klottriga, fläckiga och utslitna noteringsblock, till elektriska kalendrar, och korta aha-noteringar i mina mobiler.
Jag är en evig upptäcktsresenär i livet, som studerar folk runt mig och kontant grubblar över de till synes normala ting i vardagen som alla andra tar för givna.

Jag har gjort lite research vad gäller bloggskrivande, och läst mig till att läsarvänliga bloggar helst inte ska vara längre än runt 1.000 ord. Detta kommer jag dock inte att kunna hålla mig till, om jag ska komma någonstans alls, och inte bara fuska genom att hacka upp mina inlägg i delar (vilket jag nog likväl kommer att behöva göra ibland). Men jag tror att jag kommer att kunna hålla mig under 2.000 ord för det mesta. Runt 1.500 ord är vad jag tror att det genomsnittliga blogginlägget kommer att ligga på.

Jag planerar att skriva på engelska som första språk det mesta av tiden, då mina två ex-escorter till email-brevvänner, och utsedda bollplank, är engelsktalande. Att sedan skriva inläggen på svenska kommer förmodligen också att bli ett sätt att få ytterligare idéer och andra tankar, samt ofta leda till att jag skriver om bloggposten på bägge språken. Så jag är inte så säker på om det verkligen kommer att bli möjligt att säga att ett språk kommer att vara orginalet för en blogg.

Danskan däremot, kommer att komma sist, och bara handla om ren översättning, där jag ska göra mitt bästa för att inte använda urusel grammatik, eller mixa in obemärkt svenska, på ett värre sätt än jag ändå oundvikligen kommer att göra. Jag har dansk ordbehandlare och google-translate till hjälp här vid datorn.

Men jag har blivit lat, måste jag erkänna, min danska har inte förbättrats mycket alls under de sista åren, sedan jag fann en fungerande dansk-svenska som alla danskar kunde förstå. (Och engelska har varit huvudspråk på det jobb jag har haft på senare tid, så jag har inte tränat min danska så mycket heller.) Jag är medveten om att min danska förmodligen är irriterande att läsa, men för de som verkligen är intresserade av min blogg så tror jag inte att det blir ett oöverkomligt hinder.

Eventuellt kommer jag att be någon vänlig själ att efterhand rätta inläggen åt mig, men jag tänker alltid spara några av de nyaste i min egen danska, så presumtiva danska klienter kan läsa sig till hur bra/dålig min danska är.

Sett till att en blogg läses i omvänd ordning från normala skrifter, med det sist skrivna presenterat som det första att läsa, antar jag att dessa två första inlägg på ett sätt nog kommer att verka överflödiga, och kanske likaså malplacerade. Men de kommer i alla fall att förse mig med en bättre överblick för eget bruk, angående vad jag har i görningen och hur jag ska gå vidare.

2011 June 23 - Envägskommunikation

Som en första sak att nämna här, för mina läsare, är att denna blogg är avsedd som en envägskommunikation. Jag avsäger mig ansvar för läsarreaktioner, och kommer inte att göra mig själv tillgänglig för vad läsare kan tänkas vilja fråga om eller diskutera med  mig.
Och jag kommer heller inte att tillåta kommentarer här i min blogg, då det skulle kräva för mycket tid att moderera och vara uppmärksam på. Jag tror inte ens att jag kommer ha tid att titta till min website och email varje dag, utan förmodligen bara en eller två gånger per vecka, då hösten kommer.

Det faktum att jag har denna hemsida och blog på 3 språk, erbjuder sexuella tjänster, samt har sexiga bilder på mig, attraherar mycket intresse från folk över hela världen. Min tidigare website genererade så mycket emails att jag helt tappade mod för att skriva något mer än några få blogg poster. Jag klarade inte ens av att hålla igång och svara på alla dateförfrågningar, desto mindre alla emails som rörde mina få bloggar.

Efter min långa osynlighet på nätet här under första halvan av år 2011, har jag kommit fram till att jag verkligen gillar mina escortträffar – men inte min escortadministration. Men jag tycker inte riktigt att några escortagenturer eller massagekliniker i Köpenhamn har upplägg och koncept i linje med hur jag gillar att jobba, så jag vill inte bara ge upp mitt eget sätt att jobba som escort heller.

Med lösningen jag nu har; med att få Pussygalores att fungera som filter för mig och ta upp bokningar åt mig, hoppas jag på att fortfarande kunna få escorta på mitt eget sätt, men få tid frilagd från klientmailande till att istället kunna använda till bloggskrivande.

Jag har haft så många bra idéer jag har velat skriva om under de sista åren. Och nu, i och med att jag har lagt upp min lilla diskursanalys på sin egen sida är på hemsidan, så har jag liksom redan lagt ut en kortlek, som bara väntar på att jag ska börja spela ut de strukturer av möjliga utfall som redan finns givna.
Det finns mycket i det där kompakta schemat på sidan sexologi som behöver utvecklas och förklaras mer i detalj.

Jag tror också att den stora och brokiga gemenskapen av oss inom det äldsta yrket behöver en bättre formulerad självförståelse, och upplysning, om vad man faktiskt kan göra av denna fascinerande syssla. Hur man kan relatera till sig själv och sina klienter, och jobba på ett empatiskt och positivt sätt.
De av oss som redan är inom det jag kallar för ”den positiva diskursen” behöver sprida den och dela med oss av den, istället för att bara bry oss om oss själva och gömma oss i skuggorna. Annars överger vi våra mindre lyckligt lottade systrar till att antingen lyckas hitta rätt på helt egen hand – eller bara duka under för internaliserade fördomar om vad denna syssla antas handla om, och därmed skapa misär för sig själva.

På grund av detta hoppas jag att mina läsare vill förstå varför jag fokuserar på att skriva saker här på min hemsida, istället för att besvara alla emails jag får. Jag tror jag följer ett slags högre kall här, vilket har en djupare mening, och är viktigare än detta med att jag bara pysslar med mitt eget (numera tämligen småskaliga) eskortande.

Och angående om det skulle vara påbjudet och förväntat av mig att korrespondera med klienter utanför betald date-tid: du kan läsa min FAQ 11 om detta.
Som klientmailande utvecklas, blir det ofta något av en lerneisk hydra, som den Herkules stred mot, där varje besvarat email lätt förvandlas till minst två nya att besvara. Tills det bara växer en helt över huvudet, och blir ohanterligt.

Jag är numera mindre dyr än vad jag kunde ha varit, som ett sätt att rättfärdiga att jag inte vill engagera mig i kurtiserande på telefon och email. Idén är, att om du vill tala med mig så får du lov att anlita mig, och prata med mig på betald tid. Och om du inte gillar denna ordning, var då vänlig och sök upp en annan escort än mig.

För att inte bli allt för hemmablind och inavlad i mitt eget tänkande, har jag två före detta escorter som brevvänner (de är bägge nu i traditionella monogama relationer med rika killar, så nej, du kan inte få mig till att arrangera dates med dem), vilka jag emailar utkasten till mina bloggar för lite feedback, innan jag lägger upp dem här på min website.

Angående intellektuell inavel, måste jag dock erkänna att de inte erbjuder mycket till opposition, utan snarare bara hjälper mig med att renavla mina idéer. Men detta är också mitt syfte; att ”ge en egen röst” till den goda delen av det äldsta yrket (eller en av de goda delarna, det är en väldigt mångfacetterad sfär).
Allt är alltid sensibelt och hållbart utifrån sina egna premisser, så jag oroar mig inte särdeles över vad för opposition det skulle kunna finnas, utan mera uteslutande om att vara tydlig och förståelig i det jag vill förmedla.

Hur som helst, för att summera detta första inlägg: Om du läser denna blogg, bli inte upprörd över att inte kunna diskutera den med mig (förutom på betald datetid förstås). Jag kan bara skriva den på betingelse av att vara ansvarsbefriad från att behöva läsa och besvara emails rörande den.